Aftonbladet – 20 maj 1862, sida 2

lekte med sin religion och svepte den i spetsar, siden, sammet och annan flärd, samt uppläste något, som likaväl kunde anses för en förbannelse som för en bön; derpå bugade han sig mot östern och slog kors framför sig — och detta var den religion som skulle gilva mig tröst och bjelp! En skör, foöskartad religion, som kunde roa narrar och qvinnor — eller andra som tycka om musik och yttre prakt och anse sådant bättre än Guds ord. Men mr Parslow sätter ingenting sådant framför Guds ord, han. Jag har blott berättat er min egen erfarenhet, afbröt Hugo, och bryr mig ej om mr Parslows, ej heller hade jag lust att låta honom veta, att hans ord gjort något intryck på mig. Jag besökte dissenters sedan jag blifvit trött på högkyrkans dårskaper, men jag tyckte inte om deras tvister heller, och jag var tvungen att återvända till mina egna åsigter och söka tröst på mitt eget sätt. Och edra egna tankar skola aldrig kunna gifva er den tröst ni söker, mr Hugo. Ar ni säker derpå?4 Fullkomligt säker.4 Ni tycks vara en riktig filosof, och filosofen glömmer att dem sista sammanringningen redan ljuder samt att Luey ifem minuter stått undrande och väntande vid dörren. Oh, så ledsamt!4 utropade Bessy,s om i nästa ögonblick var hon hos Lucy, och bada begåfvo sig derefter till kyrkan.: Bersy hade någon svårighet att hålla sma tankar fästade på något annat än den nya sida af Hugos karakter, som han i dag utvecklat; en förvånande och besynnerlig sida deraf. Han hade erkänt att hennes egen vän och lärare förmått vända hans steg ifrån den bana han sjelf åt sig utstakat; kanske var han ej så