Aftonbladet – 16 maj 1862, sida 3

Då emellertid vid det ställe, der citationen sjordes, fråga närmast var om mötet i Ephesus och om de nya fina bestämmelser rörande föreningen af de båda naturerna hos Kristus, medeist hvilka trinitetsläran der ytterligare riktades, så kunna vi tryggt hemställa vill hvar och en, som något känner till nämnde möte och som bland annat vet, ;tt då Nestorius der blef afsatt och fördömd af Cyrilli parti, så åberopades mot honom särskildt det såsom hädiskt ansedda yttrandet: Man kan icke tillskrifva Logos (?Ordet?) nenskliga lidanden eller tala om en Gud, som är född af en jungfru eller född efter vå eller tre månader?, huruvida citationen ir främmande för ämnet. När insändaren i sammanhang härmed iillvitar oss att vi skulle framställt Luther åsom den der i teologiskt hänseende godsände de eiterade förnuftsinvändningarne, ir detta så mycket mera ohemult, som vi uttryckligen anmärkte, att han i allmänhet :elt och hållet förnekade förnuftet rätt och alan i dessa fall, ehuru vi äfven anförde ett exempel på att han tillerkänt förnuftet domsrätt i religiösa saker. Att hans närkliga uttalande härom skulle förlora all lags betydelse, derföre att det förekommer en afhandling om klosterlöften och kloster if och afser att styrka förkastelsedomen öfzer dessa, tro vi icke. Det har icke fallit ,;ss in och kan säkert icke falla någon in tt förneka den ställning, som Luther intog :fven till sådana dogmer, som föreföllo hans get förnuft orimliga, löjliga och lögnakiga?; han såg då i allmänhet ej bättre råd nn att yvrida halsen sf förnuftet, utsticka less ögon och strypa det odjuret.? Så djer! suthers ande än var af naturen, så mycke! aran än var hans fröjd och lifselement, så var det dock ej underligt om han bäfvade, är han såg så mycket falla ned, som förut varit med tro och vördnad omfattadt, och ruktade att allt heligt, sjelfva religionens särna, skulle börja att vackla, och att han der öre, af fruktan att på en gång förlora Gud, Cristus och allt?, höll fast en dellärosatser. om han antog blott på kyrkans auktoritet samt att han lätt kunde komma att räkna let ärligaste och bästa religiösa sträfvande ;ch sökande och äfven de renarte ideer m Gud och mensklighet såsom hörande ned till djefvulens funder. Han tröstade sig . sådant fall med att det så behagat Gud. som vill göra verlden till dårar och visa män ill narrar och inrätta sitt verk så att ingen skall begripa det. Han antog såsom på örhand gifvet, att Augustinus och de äldre yrtodoxa kyrkolärarne voro med bibeln öfverensstämmande och hade från dessa äfven nottagit grundsatsen om hela skriftens ver bala inspiration genom den heliga anda, en sats som icke har stöd i skriften och som sar okänd i de äldsta kristna tiderna. Men i tillämpningen bröt lan ganska ofta emot lessa så ifrigt förfäktade auktoritetsgrund: satser, såsom då han i förklaringen till I Petri 3, 19 förklarar sig icke kunna tro, att Kristus nederfarit till helvetet och der prelikat, utan söker förklara detta bildligt; då han förklarade hela böcker i skriften för oäkta, emedan de icke efter hans sinne pre dikade Kristum4; då han sätter Pauli och Petri epistlar högt öfver de tre evangelierna; då han kallar Jacobs epistel en recht stroherne Epistei, derlöre att den icke öfverensstämmer med Romarebrefvet och tillike yttrar: Swver die (båda epistiarne) zusammenreimen kann, den will ich mein Baret: wufsetzen und will mich einen Narr schelten lassen?; då han förnekar Jude epistel, epi steln till Hebreerna och Johannis Uppenbaselse apostoliskt ursprung, dels ur synpunker aft en högre kritik, sådan som nu användes äfven på andra delar af skrilten, del: emedan de icke öfverenssltämde med han: augustinska teologi; då han till och med i sin entusiasm för Paulus går ända derhän utt han beskyller Petrus för hyckleri, för att ha förorenat läran och säger, att derföre måste Santingen Petrus bli allvarligt straffud elter också Kristus helt och hållet borrtagen Men då vore det ju bättre att S:t Petrus ginge under och fore till djefvulen, än at Kr.stus skulle bli förlorad (Ausfährl. Erklär. d. Br. an. d. Galater.) Luther i all sin storhet var dock och må ste vara ett barn af sin tid. Hans stora he ydelse är den, att han banat väg för de religiösa friheten. Det har aldrig varit han: sller de andra reformatorernas afsigt att fö: ull framtid vilja trälbinda kyrkan vid anbe allda dogmatiska best: mningar. Den augs burgiska vekännelsen var egentligen ingen ing annat än en stalsskrift, i hvilken prote stanterna inför kejsaren och riket sökte visa ut de icke affallit från kristna tron oc! jelfva denna bekännelse förklarar uttryck ngt, att den icke vill binda det protestanti ska lärobegreppet vid dess skrifitolkning Luther säger sjelf: ?Jag är icke och vill cke vara någous mästare? och ban össkw utt hans böcker hellre måtte brännas är utt de skulle citeras i stället iör den helig: skrift?. Hvad skulle han i sitt kraftiga språl väl hafva sagt, om han kunnat drömm: lerom, att kyrkolärare, som kalla sig prote stantiska, efter trehundrade är skulle vilj: itropa honom till evigt reger:nde påfve? Sedan detta var skrifvet och uppsatt finn: vi ÅA. G. O:s uppsats införd 1 Väktaren sedan Dagligt Allehanda vägrat att inför: tensamma, förmodligen med afseende pi le grofva oqvädinsord, som förekomma tutet af uensamma. Vi vilja icke gengäld: 1essa. utan öfverlemna hela hedern ef et