Aftonbladet – 9 maj 1862, sida 3

efter genast. att skratta högljudt och sade muntert: Kurage har han ändock!t För Clausen hade hvarken detta eller flera andra ; dylika uppiräcen några menliga följder. i Den 1843 aflidne konung Christian den åttonde ådagalade en gång sin takt och sitt: fint satiriska lynne på Köpenhamns teater. I En stor balett, ToreadorenX, uppfördes. I Det hörde till pjesen, att då Toreadoren ii sista seenen blef inburen i triumf, så skulle: alla på scenen ulbrista i jubelrop; det skedde också punktligt. . Men Toreadoren, som också komponerat baletten, hade emallertid med full säkerhet påräknat att hela publiken skulle instämma i jubelropen; då så icke skedde, utan i stället några hyssjnoingar hördes, blef Toreadoren : pinlynende al?, och hoppande ned samt springande ram till rampen vände han sig till kung Christian och utropade högljudt: -Naadigste Konge! Hvad maa jeg gjöre?t — Dandse!4 svarade kungen godmodigt. Vid den afskedsmiddag som konungen ji. ayligen gaf för generalmajoren Möllersvärd, den sist afgångne chefen för Svea gardet, föredrogos, då hans skål blef töreslagen,! några verser, hvars början lydde sålunda: Se, gamla kända Gula gardet, se! Annu en gång sin front mot dig utbreder, Och, som vid Helofsin en gång sågs ske, Kung Carl står sjelf uti de trogna leder. Författaren synes dock icke hafva läst löjtnant Mankelis lika intressanta som noggranna historik öfver , Svea garde, hvilken meddelas såsom text till det vackra, af br Eklund utgifna planschverket öfver svenska armåns och flottans uniformer; ty der meddelas att det sista spår af gula gardet — uppsatt under Gustaf 11 Adolfs regering !613 — som den ytterst nitiske forskaren . lyckats finna, är i ölverullet vid Tuttlingen den 24 Nov. 16i3, då detta regemente ut-: tryckligen nämnes såsom ett af de tvenne i franska fotregementen som ensamwa undli kommo. Han anser vidare fullt åd. oalagt. I att gula regementet aldrig kom öt er tilll Sverge, utan öfvergick i fransk tjenst,? hvar: före Svea lifgardet icke kan anses omedel-: varligen härstamma från detsamma. Sa-l: ken i sig sjelf är emellertid af föga bety-j denhet, och jag hoppas således att derom l: icke skall uppstå en så liflig strid, som mel-l. lan riddarhusdirektionen och hr Anrep, huruvida den adliga ätten Lilliehöök af Fårdala för längesedan är utdöd, eller rätteligen lefver och är mycket pigg af sig ännu. På allrasista tiden hafva några särdeles karakteristiska utnämningar inom det kungliga hofvet egt rum. Friherre Lantinghausen von Höpken har blifvit hofmarskalk, förmodligen emedan han possederar så ytterst fina manr; löjtnant Claes von Mecklenburg har blifvit kammarherre, kanske emedan han anses blifva en särdeles lämplig chef för en särskild kär, benämd lifappvaktare, i hvilken ingen vinner anställ-: ning, utan att hafva ådagslagt det mest oförfärade mod, med deremot svarande lugn och sjelfbeherrskning; och slutligen har en af delegarne i en härvarande grosshandels firma, tillika nyss vorden nordstjerneridda re, blifvit — hofintendent, på grund af visadt intresse för vårdanstalten för obotliga sjuka och för sina stora insigter i den praktiska hippologien. Både den förstoch sistnämde äro på grund af Sinnehafvande embete? berättigade nyttja strutsfjädrar i hatten. Jag känner dock ej om för bemälte herrar : samma resolution meddelats, som för hof junkaren Wilhelm von Rosenheim — der gillade kungaskaldent — hvilken under Gu staf den tredjes tid personelt beviljades att i-sin chepeau bas nyttja strutsfjädrar af alla färger, dock med undantag af svarta och hvita. Apropos fjädrar, men naturligtvis sans toute comparaison, vill jag meddela farbro; en liten anekdot. Det hände sig under er promotionstermin i Upsela, att en af de pro motionssökande så länge uppsköt tänka på sin gradualdisputation, att när han i dettå hänseende vände sig till professorerna, så hade atla redan lofvat bort sig? och inger hade något disputationsämne qvar. Hart sista hopp hvilade nu på professor Liljeblad, bos hvilken han förmodade mindr: sökning än hos öfrige professorer. Men. tillfrågad i all ödmjukhet, sv. rade IL. ati äfven han bortlofvat alla sina disputaticns ämnen, och det sista just några ögonblick förut. I bedröfvelsen häröfvef sporde sökanden hvarom sistnämda dissertion handlade, och erhöll då till svar att det vor tom kråkor och gpåfoglart. Glad utbras kandidaten: 3 ?Den saken är då lätt att afhjelpa. Ämaet kan ju delas midt itu. Jag vill gern: åt min lycklige medtäflare afstå påfoglarne och för min del anspråkslöst nöja mig mec kråkorna.. Men då höjde Li!jeblad sin rös och svarade högtidligt: Nej hr kandidat det är omöjligt, ty påfoglarna och kråkornt kunna ej åtskiljas.? Första Maj var i år mera lysande än un: der många är tillförene: Solen blank oci trind, vattnet som en spegel. Ikonungen: svit öfverträffade konungens svarte pipren sare i sin röda guldbroderade drägt, ridand: i en stor turkisk sadel och på en liten gri arab, nästan alla de öfriga funktionärerna. Efter kommo tolf för tillfället till drabante; a la Carl XII utklädda hästgardister. Dera: enkla drägter afstucko bjärt möt allt snör makerikralset på det högre befälets unifor mer. Sednare syntes Uplands dragoner: officerskär 1 sina hvila vapenrocker, ridand: på råmsvarla hästar. (En rusthållare frå; Upland undrade storligen hvarföre ickt nämnde kår i stället för de dyra och öm tåliga hvita vapenrockarne, som här om åre. blifvit enbefallda, då bade kunnat få an lägga samma drägt som Carl XII:s drabanter hvilken till följd af de minnen den uppkal: CE BAN I 2 15 ne Rs RR NR a