Aftonbladet – 9 maj 1862, sida 3

klagar ingen. Jag har egentligen endast applåderat, följaktligen mest öfvat mig i armrörelsen, och derigexom förskaffat mig en helsosam motion. Men högeligen att beklaga ha dessa musikens martyrer? varit. som städse äro förpligtade att I bläck och irycksvärta skapa någonting sublimt om hvarje konsert. De ha också pligtskyldigast till den konsert icke-besökande allmänhetens uppbyggelse producerat en stor massa af djupsinniga kritiker och tockedärt nuder fgräs månaden.4 En af dessa martyrer har emellertid, nu som alltid, gått utanpå alla de andra i djupa reflexioner. Hvem han är behöfver jag alls icke uppgifva, ty farbror känner igen honom, blott jag citerar en liten tirad som häromdagen förekom i en längre mu sikalisk uppsats. Melodien — sekref han — är menniskans själ; denna eger en underbar konformitet med menniskans, och eger der röre det rätta och träffende uttrycket för hele skalan af de i oändlighet vexlande känsor, hvilka i lifvets drama utgöra mötiverna fö: våra handlingar.4 På tant Agneta har dennr ljupsinniga deduktion, hvars egentliga mealng jag alls icke kan fatta, gjort ett ublerbart intryck. -Hon spelade klavår i sir ungdom och exeqverade då med obestridr virtuositet nitton och en half variationer ji Gubben Noach och allt sedermera har ho rantiserat öfver motivet till ?Välkommen q måne, min åldrige vän; men först nu, oci sedan hon läst och lärt sig utantill den of van citerade tiraden, påstår hon sig rät hafva kommit underfund med hvad melod i verkligheten är. Den allmänna uppmärksamheten har också varit egnad åt det dramatiska mästerstycket SCSmädeskrilvarent, som uppföres pi kungliga teatern. medelbart efter för sta representationen hade ?de fosterländsk: sånggudinnorna ett extra sammanträde, hvarvid beslöts, dock efter verkstäld votering — alt söka utverka patriotiska sällskapets od lingsmedalj åt författaren. Redan innan pjesen gått öiver tiljorna blef den särdeles fördelaktigt recenserad i en af Köpenhamns tid ningar, en åtgärd, som i ordetshela bemärkelse kan kallas preventiv. Visserliger hafva hufvudstadens tidningar af alla fär ger — Dagbladet har egentligen ingen färg — hvar och en efter sitt skaplynne och w sin olika synpunkt misshandlat pjesen på de aldra mest afskyvärda sätt och dervid komplett ådagalagt sin glömska af den nyliger promulgerade författningen om mord, dråj och annan misshandel. Men —bästa far bror! — hvad betyder väl egentligen sådan! i jemförelse med alla de applåder som till delats pjesen af teaterpublikens grädda — ända upp på femte raden. Författare har ju inropats ett stort antal gånger a: nävmnde publik, en omständighet som är full: afgörande; vidare har kungliga teaterns di rektör blifvit Nordstjerneriddare — och fö: öfrigt har pjesen gifvit teaterkassan fler: fulla hus, hvilket utan all gensägelse är hulvudsaken. Tant Agneta är naturligtvis lika mycke förtjust derölver, som hon blifvit vredgad : anledning af dessa recensenterst förka stelsedomar öfver pjesen. Hon ser i dess: ett uppenbart majestätsbrott, hvilket hon hop pas att justitiekansleren, ?om han har min sta grand af ruter i rig, icke kan uraktlåt: att beifra. Då hon yttrade detta blef jag högeligen förundrad; men tant deducerade saken sålunda: CAtt Smädeskrifvaren — sad: hon — kunnat upptagas på den kunglig: teaterns repertoir är visserligen redan i oci för sig fullt bestämmande i afseende på pje sen.s värde. Då häritll. kommer dels at den blifvit uppförd i H. Maj:ts konungen: höga närvaro och dels att den liflizt oct högljudt blifvit applåderad till och med frå den kungliga logen — en hyllning som neaturligtvis endast tilldelas de mest utmärkte konstprodukter — så äro ju obestridliger pjesens förtjenster ur alla synpunkter dekrte terade från sjelfva tronen. Men då all: klander å konungens gerningar är enlig grundlagen förbjudet samt i missgerningsbal ken med svårt straff belagdt, så vore de: väl underligt om icke tidningarnes klande, in casu måste rubriceras såsom majestätsbrott? Apropos kungliga teatern, så smärtar de: mig djopt att nödgas meddela hurulede: denna utmärkta konstanstalt i finansielt afseende lärer stå på något skrala fötter trots de många fulla hus som Smädeskrif varen gifvit. Det är visserligen ingen hjelj i nöden, men dock en trösti sorgen, alt de; danska kungliga teatern också har dåliga af färer, äfvensom att den danska riksdagen ä vida njuggare i anslagsväg än våra ständer. och detta oaktadt kultusministern Monrad ny ligen under en debatt om anslag till teateri deducerade till komplett evidens at: state! ovilkorligen är pligtig att hålla den dansk: kungliga teatern uppe enär den absolut till hör den glans, som måste omgifva tronei och konungahuset. Danmarks halfofficiellc tidning bekräftade naturligtvis denna sats men illustrerade den derjemte med näågr: högst intressanta eller åtminstone gansk: ikapta fakta, som jag i korthet vill meddela Under Christian den sjundes tid blef alltic veckans teaterrepertoir af öfverhofmarskalken förelagd monarken, som allernådigs sanktionerade eller ändrade densamma. Två gånger i veckan begaf sig hela kungliga fa miljen åkande, företrädd af löpare och ledagad af alla boffunktionärerna till teatern Tre väldiga slag gåtfvo tillkänna då de hög: gästerna hade anländt, och först derefte: började orkestern attspela. Publiken applåderade icke förr än de kungliga började. Af faderlig omtanka bidrog kung Christiar sjelf i egen hög person till sitt älskade folk: törlustelse. Det hände nemligen ofta at han både under mellanakterna och unde nåoående representationer oiorde hvarie a Mg ji. LT ST kast I pg fer Janet SN frön I JT nt pg, RJ