Aftonbladet – 9 maj 1862, sida 2

Förlåt mig; jag visste ej hur hårdt jag tog i era små fingrarX, sade han och släppte hennes hand, men ni får ej lemna oss. Han stod mellan henne och dörren och ämnade visst se ändå mera bestämd ut än eljest, men den harm som tydligt lästes i Bessys mörka ögon kom honom att småle och till slut att skratta högt. Han skrattade — kanske för första gången på mången fn dag — hjertligt och godt, just som hans ror Stephen. få Jag ser att vi behöfva tid för att lära känna hvarandra, miss CalvertonX, sade han, Svåra fel och brister, våra dygder och våra svagheter fördra mer än en dag för att blifva förstådda. Jag har orätt och ni har rätt. Jag medger att ni bör betala för er, och om jag nu begär samma summa som mrs Wessinger af er emottagit, stannar ni då qvar? Godt, sirk, sade Bessy, hvars vrede sval. nade, då skall jag stanna några dagar.4 Endast några dagar? t Jag tror inte jag kommer att känna mig lycklig bär, och inte heller att jag kan göra uågon annan den minsta glädje med min oärvaro. k Kanske, svarade han, och hans panna mörknade, kanske har ni rätt i att man ej är tyrklig här. På andra ställen är man dev; Jag vet ej hvems felet är hos oss. Säg gerna att detta hem är otrefligt och sä att det är Hugo Specklahds fel att så är, och ni kommer sanningen ganska nära. Jag har erkänt att jag har ett svårt lynne — slakt af naturen och förvärradtaf det oupphörliga arbetet, at brist på sällskap, nej, af, brist på förströelser har det blifvit en plå ga både för mig och de mina. Nåja, alla ovanor tilltaga med åren. (Forts. följer.)