Aftonbladet – 9 maj 1862, sida 2

ett tomt örd, utan gälla såsom ett skydd för medborgaren, så kan pluraliteten i en kommun, om den ock vinnes at ett eiler annat intresse, omöjligen hafva rätt att förbinda de öfriga att låta sig beskattas för hvilket föremål som helst, biott derföre att man behagar kalla det kommunalangelägenhet. Äfven den allmänna lagens stadgande om ansvar för den som lägger skatt och tunga på konungens undersåter, bevisar, att ingen skatt bör få påläggas annat än af rikets ständer, der icke undantag äro genom serskild lag uttryckligt beviljade, och sädana undantagslagar 1å — alla rättslärde äro derom öfverens — icke tolkas vidsträcktare än författniogen uttryckligen bjuder. En sådan undantagslag finnes i kongl. förordningen om sockenstämmor och kyrkoråd i afseende på beskattningen för kommunens egna behof till allmänna arbeten, skolof m. m., men kan icke gälla presterskapets aflöning, minst i den utsträckning, som här blifvit ifrågasatt, till ätla församlingar på en gång, när förfatiningen derom ingenting inneh håller. Frågan rekommenderas serskildt till chefens för ecklesiastikdepartementet och hrr statsråders begrundande, innan de företaga sig att tillstyrka en sådan sak, så vida de ej blott tänka på den juridiska ansvarigheten eller på 107:de :n regeringsformen som visst icke är farlig, utan på sin förbindelse till ett grannla a handhafvande af folkets rättigheter. Och om det fölle ett par församlingar in att protestera och afslå, månhe domaremakten skul!e kunna döma till utmätning hos deras medlemmar för de nya presträttigheterna ? Härnäst kommer den punkten som handlar om tillsättande af flera ordinarie prester, och om pya löner för fem komministrar och nio förste adjunkter. Att detta vore af nytta för dem som erhålla befattningarna, nekas icke, men den öfriga nyttan är måhända icke alldeles så gifven. Komiterade hafva, märkligt nog, i afseende på denna punkt sjelfva i -sitt utlåtande yttrat: af det upprättade förslagets antagande hafva komiterade naturligtvis ej kunnat vänta den följd, att förbättrad själavård skule framtvingas?. Häri hafva komiterade troligen rätt; men hvartill då tilökningen? Det kan vara sannt att de nuvarande presterna äro. strängt rodd; men det som är för mycket, rod mindre af själavården än af bestyjren i pastorsexpeditionerna med prestbesked m. m., hvaraf det mesta är onödigt, redan afskaffadt i andra länder och äfven här med största lätthet kan reduceras medelst ett penndrag i författningen, likaväl com detsamma gick an med det besvärliga passväsendet. Men kanhända innefattar detta besvär, ehuru verldsligt till sin natur, just : del af embetsgöromålen som presterskapet minst gerna vill släppa, emedan det tillika gitver en viss faderlig? makt och myndighet! Andrades det, så skulle tiden sannolikt räcka till, i fall den icke gör det ändå, hvilket sednare man kunde Törmoda deraf, att d t ej saknas tilllälle att bestrida åts killiga extra befattningar. Skulle för öfrigt prestern: as antal vara en mätare på själavärden, det vill säga på folkets moralitet, så skulle tillståndet i detta hänseende vara bäst i Ryssland, som är fulit af poper, och i Spanien och kyrkostaten, der man icke helier kan klega öfver prestbrist. Likväl är det snarare tvärtom, och Gud vet om ett öfverflöd på pr-s:er skulle göra bättre verkan här, med den toma formalism, hvari den äkta, sig g så kallande lutherskt-protestawtiska Ortodoxien med sina kriminalstratf emot villfarelser?, och sina sympa:ier för påfven allt mer och mer h let på utt stelna. A-. andra sidan har ju presterskapet för själa. värden här 1 bufvudstaden fått ett kraftigt biträde uti ?den inre missionen och den evangeliska fosterlandsätiftelsen, hvilka tydIgen förklarat att de tillhöra kyrkan, och följaktligen kunna betraktas såsom hennes och det vigda presterskapets frivilliga medhbjelpare. Hvarull då betunga med en ökad ordinarie stat? Det synes vara alldeles detsamma sow om min t. ex. ville komma och föreslå en ökad uppsättning af ordinarie roteriog för krigsmakten jast under det frivilliga skarp kyttekårer uppväxa öfverallt. Och ky kän lärer nog icke försumma att underordna de nys ssnämnda fromma föreningarna sitt inflytande, ai I afseende på sjelfva löningssällets förändring och huruvida den är be höflig, har myeket talats om den mindre sjelfständiga stälning, hvoruti presterna hållas genom den nuvarande aflöningen. Olyckan af denna mindre sjelfständighet är dock troligen mindre farlig än det mångenstädes har blifvit en ton att nu anse den, Nog kan man begripa att presterskapet skall tycka mera om att få lyfta sin aflöning qvartalsvis, utan att det ringaste bero af församlingens välvilja, men fråga är, om icke detta med en och annan kan urarta till för mycken sjelfständighet och — kanhända — till mindre själavård? Kyrkoherden Sjöding och doktor Rohtlieb hafva i detta hänseende gjort den, såsomi det tyckes, icke Srldgg anmärkningen, att fasta löner, långt ifrån alt befordra, fastmera motverka det sökta målet. i det Pnitet skulle förlamas hos den prest som visste, att han hade sin bestämda lön om han gör ?något eller intet? (kanske bör man dock ej påstå att detta alltid skulle bli faliet, men väl emellanåt; ins:s anm.), äfvensom Patt er?sättning för presterliga förrättningar ligger till den grad i frivillighetsoch kärleksförhållandet emellan presten och församlingen Zi lutherska kyrkans hela historia och i skrifepörlåt mig; jag visste ej hur hårdt jag tog i era små fingrarX, sade han och slä äppte hennes hand, men ni får ej lemna oss. Hon stodsmellan.shenne. och dörren oeh