Aftonbladet – 9 maj 1862, sida 2

eller att betala: 1:0 Femtio öre för hvarje erson som erlägger mantalspenningar — en ; redjedel mera. än hvad som erlägges till) ronan; 2:0 55 öre å hvarje tusen riksda-! ers taxeringsvärde å hvarje fastighet — nåot mer än hälften af hvad som betalas i itskyld till kronan, och 3:0 44 öre för hvarje undra riksdar af hvarje eljest beskattad inkomst. i En så betydlig alldeles ny beskattning orde redan i och för sig sjelf lemna skäl ill den önskan, att beslutet derom måste å väl öfvervägas, och icke åstadkommas ;enom öfverraskning, särdeles som det för le skattskyldige icke gäller ett försök på tt eller två är, utan att. binda sig för en id af 25 år. Men härtill komma ännu nå;ra andra skäl, hemtade från sättet för len förberedande behandlingen. i Med ett ämne af denna ekonomiskt in,ripande art (synes det icke hafva varit allleles obilligt begärdt att hvarje församling unnat få utse några komiterade, att först var för sig öfverlägga om saken, och der-, efter sammanträda till gemensam rådplägning. På det sättet hade olika meningar kunnat få göra sig hörda. I det stället har; saken nu behandlats af sju personer, hvilka regeringen utnämnt. Bland desse äro två,! nemligen herrar Nordlund och Lindstån,! personligt intresserade för löneförhöjningen såsom sjelfve kyrkoherdar; fyra andra, nemligen herrar De Marå, Qvensel!, Carl-: son och Ahlsell äro löntagande embetsmän: och blott en, hr A. T. Starck, är borgare. Att: deras förslag såleres skulle komma att gå ut på löneförhöjningar och med deraf följande beskattning är icke att undra på liksom det låter förklara sig alt, såsom kOmiterade uppgilfva, förslaget blifvit högligen tillstyrkt af konsistorium, hvars ledamöter äro just de, som skulle få inkomsterna. Men huruvida församlingarne hafva skäl att omedeibart gå in på detta tillstyrkande, blir en annan fråga när man besinnar, att k. miterades förslag i dess helhet blott nåora få dagar varit synligt i tryck och att flertalet af de beslutande icke haft tillfälle alt taga närmare kännedom om de invändningar som deremot blifvit gjord, samt komiterade blott i störta korthet omförmält dessa invändningar. Redan på grund häraf hemstältes om det icke är rådligt att vid de blifvande sockenstämmorna ber da någon betänketid genom ärendets bordläggning, så mycket hellre som en ny kommunalförfattning nu snart vän:as, hvarigenom man åtmi: stone kunde hoppas, att en så vigtig frågas afgörande ickeisista instansen skulle enligt den nu gällande lagen komma att bero af sockenstämmonämndens suveränitet, der annars vid en omröstning några och trettio personer skulle kunna pålägga hufvudstadens invånare för en hel generation en beskattning, möjligen till och med i etrid emot de flesta församlingarnes åsig. (Man vet att ett dylikt förslag förut en gång varit ventileradt i Nicolai församling, men då afslogs). Månne det till vinnande af en såcan närmare pröfning vore för mycket begärdt, eller månne det kan nekas någon församling, att få utse deputerade som sammanträda forsamlingsvis till öfverläggning om förslaget i dess helhet. Men för att detta må kunna åstadkom mås, lär:r det icke gå an att vara så likgiltig för den kommande söndagens sockenstämmor som vanligen plägar vara fallet då i församlingar af 10 å 12,000 medlemmar, högst 20 å 30 infinna sig. Det torde icke vara osannolikt att presterskapets medlemmar, som äro så direkt intresserade för förslagets genomdrifvande, ju förr dess hellre draga försorg om att deras vänner och gynnare nog infinna sig för att tala och voiera för bifall och emot allt uppskof. Det Blir derföre maktpåliggande att de, som anse en betänketid icke leda till någon skada, äfven å sin sida uppoffra ett par timmar för en sak, som syftar så direkt på deras bröstficka för en långvarig framtid. Det hjelper här till intet att ondgöras efteråt om man för summat infinna sig medan något kunnat uträttas. Men om Tedan biotta behandlingssättet af frågan hittills manar till en sådan försigtighet, så finnas i sjelfva förslagets innehåll sannolikt många flera skäl att ej förhasta sig med dess antagande. Några de vigtigaste skoia här i förbigående vidröras, utan anspråk att uttömma ämnet. För det första kan det ifrågasättas, huruvida hela den föreslagna beskattningen till presterna i enskilda församlingar bör beiraktas såsom en kommunalangelägenhet, enär den icke afser ett kommunens behof. Presterskapets löner äro öfverallt en fråga emellan hvarje församlings medlemmar och dess presterskap; ingenstädes har man förr hört, alt den ena församlingens invånare lagenligt kan förbindas att skatta till andra församlingars presterskap. Nu gäller det emellertid att åtaga sig en stående bevillning icke blott för så lång tid som bevillningen till kronan, hvilken at rikets ständer vid hvarje riksdag kan ändras — och på de sednare riksdagarna äfven blifvit till procenten minskad — utan för mer än åtta gånger så lång tid, och till grund för procentberäkningen har man lagt inkomst och taxeringsvärden efter 1860 års taxering, ehuru det är obetvifladt att dessa värden blifva uppskattade ojemförligt mycket högre efter den vid sista riksdag beslutade bevillningsförordningen. Grundlagen säger, att svenska folkets urgamla rätt Satt sig beskatta utöfvas af rikets ständer allena vid allmän riksdag.? Om detta icke skall .vara NT