Aftonbladet – 8 maj 1862, sida 3

ligt fotografiporträtt; men derjemte är de också sannt, att mycket kan uträttas mec litet. mera erfarenhet, eftertanke och omak. för att göra dylika porträtter oändligt mycket mera behagliga, än de vanligen betinnas vara. Personer, som anses se bra ut, till och med de som äro vackra, ha hundradetal: olika uttryck, och att utvälja det bästa och afbilda det tillkommer förståndet -och icke kemiska preparater. Om man har en vän, som man vill visa för en annan vän, så röner man ofta det missödet att finna, att den förra har fått en sådan min på sig, att han alls icke ser bra ut. Den person, hvars beundran man väntat sig, undrar på ent smak, och man måste medgifva, att han hade skäl att finna sig sviken i sådan vän tan. Afken i naturen, den fria naturen är det så. Det landskap man såg från kul larne bakom den gamia franska staden, un der det att aftonsolen upplyste den bördiga slätten, förvandlade bergen på afstånd till ametister och floden till en gyllne strimma. samt den enda molnskuggan som låg öfver den gamla katedralens torn och förmörkade det, så att allt det öfriga glimmade så mycket mera — hvad blirdet väl af denna samma scen, då himlen är grå och bergen äfven gråa, ja, slätt och flod och katedral. allt med ett ord har samma enformiga skifferfärg? Men om det också erfordras en Reynolds; för att göra rättvisa åt den lefvande varelsens skönhet ochjen turker för att återgif-a bergets och slättens, så kan likväl mycket lockas fram ur fotografilinsen — hvilket det vore en galenskap att underskatta — oänd ligt mycket mera, än som vanligen göres till vårt bästa. Det finns en eller ett par enkla saker, som fotograferna böra komma ihåg till ofantlig fördel för sina kunder och äfvenså för sitt eget rykte. De förstå ännu icke fullkomligt sitt yrke. De båda hutvudfrågor, som hvarje fotograf bör tänka på, äro dessa: Hvilken är en bästa placering han kan göra, och hvilken effekt at ljus och skugga är mest gynnsam för den porträtterades ansigte? På dessa båda frågor beror det helt och hållet, huruvida porträttet skall lyckas. Hvad nu placeringen beträffar, så visar den stora mängden af fotografister att de ha något så när begrepp derom. Den sittande placeras i allmänhet så, att den mest fördelakttga sidan af hans ansigte kommer midt för linsen, samt så att perspektivet må så litet som möjligt vanställa honom. Det är temligen väl bekant, att om hans ben äro närmare apparaten än hans kropp, skola de förstnämnda bli oproportionerligt stora mot den sednare; att om hans hand är utsträckt mot artisten, blir den dubbelt så stor. som-den bör vara, samt till och med att om hans näsa är närmare apparaten än det öfri:a af hans ansigte, skall den se stor och svullen ut. Sädana allmänna reglor som dessa, hvilka äro tillämpliga på alla som sitta för fotografen, äro temligen väl kända. Men detta ir ej nog. Den fotografartist som vill ästadxomma ett verkligen lyckadt porträtt, bör studera de speciella bristerna och de spe: ceiella skönheterna hos den person som sitter för honom och utröna i hvad ställoing felen i ansigtet minst träda fram och let fördelaktiga mest gör sig gällande. Detta iakttager en artist, en man med betydande naturliga anlag och stor erfaren net. Af några bland de bästa franska foto 3sraferna göres det i hög grad, och af en. ar Camille Silvy, som slagit upp sin atelier i England. Hr Silvy — och nästan han ensam i hela iandet — tyckes inse den ofantliga vigter af skugga som en ingrediens i ett lyckadi porträtt. Detta är hans starka sida, kanske ännu mera än den smak han ådagalägger 1 ställning, drägt och bisaker. Dessa sistaämnda äro vigtiga elementer i hr Silvys porträtter, men den utmärkande förtjenster hos dem är det goda valet af dager och skugga. Det är alldeles förvånande, at detta icke mera tages i betraktande af fotograterna. Deras procedur är helt enkelt en fråga om ljus och skugga. Det är ljuset som gör att ett porträtt frambringas. De mer eller mindre mörka skuggfläckarne förhindra blott att visitkortet är endast ett stycke hvitt papper. Dessa skuggfläckars form är sannerligen af högsta vigt. Del är föga kändt — och när det blir det skall man få vackrare fotografier — att en dager. som faller ned öfver den sittandes hufvud, är den mest vanställande man kan tänks sig, och att ett ansigte, som så belyses. omöjligt kan visa sig till sin fördel. Nu i dagern hos de vaniiga fotograferna spridö öfver hela deras glasrum, men kommmer föroämligast uppifrån, så att ögonen visa sig i två Trörka hålor af skugga, under det att en svart fläck ses under näsan, hvarigenom spetsen af denna del af ansigtet kastas upp mot höjden och får utseendet at en isolerad knapp, åt hvars fulla omfång den vidsträcktaste rättvisa göres, hvilket få persooer tåla vid. Denna dager uppifrån förstorar skoningslöst de påsar, som mången har alltför utbildade under ögonen och hvilka icke äro kännetecken på idealet af mensklig skönhet, under det att — då fråga är om fruntimmer — ett slags ränna å ömse sidor om munnen förenar. sig med hakans skugga likasom ett Vandykeskägg. För fruntimmersporträtter är inläggandet af skönhet och icke af karakter så myckel som hos en man, något som ej får förglömmas. -Denmest förskönande dager är den, som är i jemnhöjd med ansigtet eller kanske till och med något under det; det är nemligen ett stort misstag att tro, att ljuset nedifrån på teatern vanställer. En sådan dager som den ofvan beskrifna skulle göra hvarje ansigte i verlden fult, och lik: väl är det just en sådan dager man finner i de flesta fotografers atelier.