Aftonbladet – 8 maj 1862, sida 3

väntar på att Merrimac skall uppsöka honom. Under tiden hafva två franska och ett engelskt skepp åt sig utsökt den bästa. plats hvarifrån de fördelaktigast kunde åskåda den väntade striden, och dess besättningar harmades öfver det långa dröjsmålet. Det fotografiska visitkortet. (Slut fr. n:r 104) Men det finns likväl ganska många skäl, som förmå oss att befrämja denna så blomstrande fotografiindustri. Först och främst är vår fåfänga med i spelet. Vi äro föremål för vår egen och en eller ett par andras speciella granskning under en längre tid. Huru behagligt är ej detta? Antingen vi äro fula eller vackra, tycka vi om detta. det är säkert. Vidare ha vi, när porträttet är färdigt, tillfälle att dela ut oss sjelfva bland våra vänn.r och låta dem se 033 i vår favoritställning och med vårt favorituttryek. Och slutligen komma vi i dessa besynnerliga böcker, som äro i hvars mans ego, och obekanta se oss der i godt sällskap och fråga hvem denna person med det intressanta utseendet är. Dessa albums hålla hastigt på att intaga den så länge omtyckta visitkorgens plats och göra hennes tjenst. Denna har varit länge i bruk. Den var så lämplig attlemna på bordet, på det att den, som gjorde sitt morgonbosök, skulle kunna, under det han väntade i förmaket, se hvilka utmärkta bekantskaper man hade och hvilka oklanderliga personer, som brukade helsa på en. Men visitkorgen gick icke upp emot albumet såsom en fingervisning om anspråk på gensilesse. Mrs Browns från Peckham kort brukade tidtals dyka upp till ytan från det djup, till hvilket man förvisat det, och lägga sig ofvanpå den omtyckta grefvinnans eller millionärskans kort. Dessutom kunde man ej med :å många ord fästa uppmärksamhet på visitkortskorgen som på albumet. Man sticker det i handen på sin vän och säger: Detta innehåller endast mina förtroliga vänner?, och i nästa ögonblick stirrar hennes höggrefliga nåd emot en. Hvem är detta älskvärda fruntimmer?? frågar den besökande. Ah, det är min goda vän lady Puddicombe?, svarar man vårdslöst. Hvilket lyckligt ögonblick! Aut sitta för sin fotograf är likväl icke något angenämt prof att genomgå. Naturligtvis är det ett intet mot hvad man hade att-uthärda, då man satt för en porträttmälare i: ett dystert rum på Newmaneller Bernersgatan med en interiör, som, om den också varit pittoresk (hvilket den ej var), var oändligt melankolisk och nedslående. Man fick till på köpet sätta sig på en tron, hvilket för personer af icke kungligt stånd i och för sig var afskräckande. Nå got som hade att skaffa med perspektivet eller synpunkterna, gjorde det af nöden, att man satt hög, och derföre spetades man upp på en tron af grön boj. Man satt på en gammalmodig sammetsstol, hvars trä virre knakade hvarje gång man suckade. och ännu gammalmodigare stolar voro plagerade i rummet, hvilka skulle ha erinrat am fordna tider, om de ej så mycket pånint om auktionskammaren och klädståndet. Hvilket eftermiddagsnöje! Om artisten alade, tyckte man att han försummade sina göromål; om ban arbetade, var han serna tystlåten; försökte han att arbeta och tala på samma gång, så blefvo hans yttranden osammanhängande och hans svar aegentliga, och eftermiddagsarbetet skulle ganska sannolikt ha till resultat det olyckliga fenomenet: ett oigenkänligt porirätt. Hvad är nu fotografi-eldprofvet mot detta? Ett intet. Fallkomligt ett intet. Men likasom de lidanden, hvilka det är vår lott att undergå, i denna tidsålder blif: vit förminskade, så har tyvärr äfven törmågan att uthärda dem gjort detsamma, och samma menskliga varelse, som fordom ut: härdade en tre dagars och nätters resa i vagn, knotar nu öfver två timmars framilande på jernväg; och den som erfarit obehaget af att sitta en månad eiler något dit åt för en målare; känner sitt tålamod uttömdt öfver att vänta en timme eller så omkring i en fotografs galleri och roa sip med att studera porträtterna på väggen och bor det. När han slutligen är befriad ur väntningsrummet och siger upp i ateliern der ofvanpå, råkar han i det värsta lynne för den operations skull, hvari han skall deltaga. Han känner sig genast bländad och nedtryckt af Jjusskimret öfver sitt hufvud. Det tvingar honom att blinka, och blunda; samt inger honom en känsla af att ha varit uppe hela natten. Deirummet kringströdda sakerna göra honom till på köpet förvirrad. Der finnas alla slags artiklar som erfordras för de särskilda yrken, som dessa sittande kunna förmodas idka. Der finnes ett stycke kompliceradt hjulverk fören mekanikus, ett par glober för en geograf, en kompass för en sjöman och cirklar för en civilingeniör: Der finnes vidare palett och stafli för målaren, en bok för presten, ett oskrifvet stämningsmemorial för advokaten, ett timglas för filosofen samt bläckhorn och penna med ofantlig fjäder för författaren. Slutligen finnes deren illa målad fond, som skall infatta de porträtterade i ett slags landskapsbakgrund, men det hederliga instrumentet vill aldrig gå in härpå, utan afskyr landskapet och proklamerar det alltid såsom det faskverk, som det verkligen är. Denna fond är afeedd för personer som ej ha något yrke, och det finnes äfven en piedestal och en gardin — men åt hvilka äro dessa ämnade? Hvad är det för olyckliga och vilsekomna stackare, som antagas tillbringa sitt If hactändi tt nAMmMmogitvan af on njionactat. nrh