Aftonbladet – 6 maj 1862, sida 3

vid takfoten, dit all väta samlat sig, är så Jaf röta angripet att det lätt med handen Kan sönderplöckas,ff 3 AR Att längre taga läsarnes tålamod i anid: genom att än vidare citera hr Byströms skildring af det bedröfliga skick, hvari domkyrkan ännu befinner sig, torde ej vara behöfligt. Men några reflexioner kunna vi dock icke undertrycka. Rörande mellanskeppets här ofvan — fastän i sammandrag — omförmälda skador och sättet för deras afhjelpande hänvisar hr Byström till sednaste upplagan af professor Brunii Beskrifning öfver domkyrkan. Detta intressanta arbete utgafs redan 1854; antagligen fordrades minst ett år till detsammas författande. Ehuru professor Brunii arkitektbefattning ytterligare fortfor i sju år, vidtog han dock under hela denna tid ingen åtgärd för dessa bristfälligheters grundliga reparerande, fastän de redan 1853 ansågos vådliga. Först då den nye arkitekten för några få veckor sedan ådagalade att mellanskeppets takhvalf befanns i en fortgående -sättningsprocess, blef det en oafvislig nödvändighet — som icke heller professor Brunius kunde bestrida — att afstänga nämnde del af domkyrkan, som dittills begagnats af församlingen vid gudstjensterna, hvilka också numera måste hållas i det jemförelsevis till folkmängden alltför trånga koret. Antingen insåg icke. professor Brunius under loppet .af mer än nio år (1853—061) att berörde bristfälligheter voro af lifsfarlig beskaffenhet, eller brydde han sig icke om att åstadkomma deras afhjelpande? — Att vidare, såsom af hr By-i ströms utlåtande inhemtas, under mer än en! half mansålder låta den yttre takbeklädnaden (vattentaket) på mångfaldiga ställen! blifva alltmera bristfällig, ja! till den grad, att densamma af hr Byström befanns i högst uselt skick, hvarigenom naturligtvis! muroch hvalfmassorna, utsatta för ständigt inströmmande vatten, exponerades för en fortgående och ovilkorlig förstöring, och! detta under det att reparationerna år ut och år in fortsattes å skilda delar af kyrkans murverk, hvilket genast derefter ånyo utsattes för förstörelse till följd af de befintliga takläckorna — ådagalägger ju den mest påfallande brist just på deinsigter och den omtanka, som fordras tillkoch med af den minst erfarne byggmästare. Dernäst vilja vi anmärka att hr Byström såsom särdeles bristfälliga omförmäler åtskilliga i kyrkan anbragta sträfoch korpelare, hvilka sednare vid besigtningen befunnos af inslagen väta allde les förstörda ; dessa äro dock i hr Brunii tid ombyggda, äfvensom den södra korsflygelns gafvel och hvalf, derå murbruket på mångfaldiga ställen redan bortfallit ur fogarne och vattnet sipprar längsåt och igenom fogöppningarne — omständigheter som otvetydigt bevisa, att icke ens så ringa konstskicklighet som den att ästadkomma ett godt och varaktigt murbruk i verkligheten innehafves af professor Brunius, ehuru han i sina skrifter ofta påstått motsatsen..— Att professorn äfven gått ytterst grassatim tillväga med: en stor del af kyrkans dyrbara inre prydnader har tillförne med skärpa öfverklagats och kan således här lörbigås. Totalintrycket, framkalladt af hvad här blifvit anfördt, hufvudsakligen med ledning af major Byströms utlåtande, i hvilket vi dock förbigått en mängd för professor Brunius ganska. besvärande omständigheter, måste blifva i hög grad smärtsamt, särdeles för dem som taga i betraktande kvad Lunds domkyrka redan nu skulle kunnat vara, ifall den under mer än ett fjerdedels sekel, med ofantliga kostnader, fortgående reparationen systematiskt blifvit verkställd. Men just deri anse vi professor Brunius allramest hafval felat, att han raserat och reparerat wlan all egentlig plan; att han alltid varit sig sjelf nog och städse med den ihärdigaste amour propre salt sig öfver att rådgöra med fulit sakkunniga arkitekter, ehuru sådana varit så lätt att tillgå på några mils afstånd — på andra sidan: sundet. M. SPRLILn Ta or UP ER 3 lt LSE PIPE