Aftonbladet – 30 april 1862, sida 2

ARR SSHSRETE. 00, RER Hva CICt pe sednare tider blifvit något förökade. Afofvanstående siffror finner man lätt, att 100,000 man måste anses såsom ett minimum, hvaremot -Danmarks 40.000 krigare hafva att kämpa. Rysslands aktiva armå, d. v. 8 den af hvilken vissa delar kunna användas utom landets egna gränser, räknar efter sednaste organisationsplan och enl:gt officiella uppgifter 462,000 man. De flesta författare, som sysselsatt sig med undersökningar angående dess verkliga styrka, äro likväl ense derom, att de: officiella uppgifterna städse böra minskas med ungefär 25 procent. Armån skulle således räkna 346,000 man. Detta är den utryckande styrkans belopp, hvilket sedan ytterligare förminskas och sällan under krigets lopp, i anseende till den i ryska härarne ovanligt stora afgången, kan uppbringas till dess förra storlek. Härat komma på gardet 40,000 man. grenadierkåren 34.000 sex armåkårer på 44,000 man 264.000 reservkavallerikåren ................ a ? Summa 346,000 man. Fördelar man denna styrka efter vapen, så erhålles följande resultat: infanteri 260,000 man kavalleri........ 48,000 -, artilleri.......... 38,000 Summa 346,000 man, hvartill äfven bör läggas högst 10,000 kossacker, som på samma krigsteater kunna användas utom egna gränser. För närvarande räknar hela den aktiva armen dock förmodligen knappast 300,000 man, enär den i österländska kriget led oerhörda förluster, samt sedan dess blott gjort en rekrytering, som helt nyligen påbjöds. Genom noggranna historiska undersökningar anser man sig hafva bevisat, att Ryssland på flyglarne af sin mot Europa riktade operationsfront aldrig kunnat på en gång använda mera än 150,000 man, utan att allt för mycket blotta de öfriga delarne: Detta är således maximum af hvad Sverge har att frukta — ett maximum, som dock sannoikt aldrig kommer att uppnås, om man tager i betraktande svårigheten af att öfverskeppa och underhålla så stora massor i det glest befolkade ländet. Omkring 100,000 eller högst 120.000 man torde derföre kunna anses såsom den riktigaste uppgiften på hvad Ryssland samtidigt kan använda mot Sverge, som blott har 50,000 man till sitt försvar. Ofvan anförda siffror bevisa lika kraftigt nödvändigheten af de skandinaviska Tikenas sammanslutning och ömsesidiga understöd, som de beräkningar, hvilka gjordes i afseende på de ekonomiska resursernas storlek. Man torde kunna antaga, att det mesta en stat kan föra utom egna gränser aflandoch sjötrupper, isynnerhet om den är liten och fattig och såvida den ej skall öfveranstränga sig eller blotta sig på eget försvar, uppgår till 1 procent af befolkningen. Antager man vidare att af denna procent en femtedel tillhörde flottan och fyra femtedelar armen, så skulle Sverge med ungefär 32,000 man landtrupper kunba bistå gran narne, Danmark med 16,000 (de Holsteinska trupperna oberäknade) samt Norge med 12,000 man. Om Danmark anfölles af Tysktand och Sverge ej hade något att befara från Ryssland, skulle alla mot Tyskland disponibla trupper uppgå till: Danskar...... .. 35.000 man. Svenskar........ 22, Norrmän.:...... 12,000 Summa 79,000 man. således betydligt mera än det dubbla af hvad Danmark ensamt kan disponera. Blef Sverge anfallet af Ryssland, och Danmark ej hade något från Tyskland att befara, så voro disgoonibla : Svenskar ...... 50,000. man. Danskar ...... 16.000 Norrmän ..... 12,000 Summa 78,000 man. eller om man antager att Sverge kunde appsätta 70,000 man, 98,000 man. I båda fallen torde Danmark och Sverge medlugn kunna motse utgången af ett försvarskrig. Skulle både Tyskland och Ryssland på en gång hota — ett fall som dock knappast kan antagas utan att ett kraftigt understöd från vestmakternas sida dermed tänkes föreaadt — kunde åtminstone norska armån alltid skynda till den mest ansatta statens bistånd. En del af norska armn kommer således att i de flesta fall strida utom egna gränser och måste med afseende härå vara organiserad. Detta hafva äfven norska militärförfattare insett och erkäna. En sådan gärd till medverkan vid unionsförsvaret är lika så rättvis som billig, då man erinrar sig de stora fördelar Norge har af sitt läge och af unionen. Ty något direkt infall i eget land, om ej möjligtvis i Finnmarken, från Rysk sida, har Norge icke att befara, så vida man ej tänker sig möjligheten af ett krig mot någon af vestmakterna, och då blifva de båda öfriga rikena lika mycket hotade. Ett stutligt medel att i väsentlig mån förstärka landtförsvaret är upprättandet af. en väl beväpnad landtstorm, d. v. s. att förse hvarje vapenför man med gevär, för att på hvarje gifvet ställe i landet kunna göra ett af staten legaliseradt motstånd mot fiendens mindre afdelningar, hvarigenom en betydlig lättnad för deå egna armen måste uppstå. Ett nödvändigt vilkor för nationorber väpningens genomförande är emellertid, att tillräckligt antal gevär under fredens tid sprides i landet, samt att hvarje vapenför man, under hvad man här kallar beväringsåldren, öfvas i krigarbildnifngens enklaste elementer. I Danmark och Norge har nationalbeväpningen Kittills allenäst visat sig under formen af målskjutningsöfningar, d. v. s. som ett supplement till den i armån förvärfvade krigarbildningen. Men i Sverge har den under namnet skarnpskutterörelsen framträdti sin