Aftonbladet – 29 april 1862, sida 3

v (Insändt.) Till hrr elever vid Alnarps landtbruksinstitut, Mången med mig har säkerligen länge med ledsnad erfarit, hurusom lefnassättet bland hrr landtbrukselever, såväl vid våra allmänna som enskildta landtbruksskolor, varit mindre lofvande, härifrån icke ens vårt högsta landtbruksläroverk undantaget; man har ofta sett huru eleverna, i stället för att sysselsätta sig med de praktiska arbetena och teoretiska studierna, hellre på något närbeläget värdshus fördrifvit sin dyrbara lärotid med drickande och spelande, och det saknas ej heller exempel på att eleverna på sina egna rum fördrifvit sin tid med en dylik frog va och detta allt utan att lärarne förmått förekomma detta onda; ty hvad kunna lärares förmaningar uträtta mot elever, som mera anse såsom en heder att trotsa dessa välmenande råd, och hellre sätta hela sin framtid på spel, än att nedlåta sig till dessa råds efterlefnad. Att detta beklagansvärda förhållande på sednare åren mer och mer utvecklat. sig, torde: ej ens behöfva påpekas, och att äfven några få at eleverna oftast varit orsäåken dertill, kan jag af egen erfarenhet intyga, och som det är lättare att vinna sympatier i det onda än goda, blifva anhängarne snart talrika. Detta förhållande var så mycket mera klandervärdt, som det inträffade ibland ynglingar, som både genom sin uppfostran och genom sin ålder bort hafva mera förstånd, eftertanka och rättskänsla. Huru stort misstroende har genom detta förhållande icke våra landtbruksläroverk fått vidkännas? och med hvilken fruktan har icke en familjefader sändt sin son till en dylik läroanstalt, alltid riskerande att återfå honom förstörd både EE och själ, och huru :svårt har det icke varit på sednare åren för hrr landtbrukselever att vid atgången från läroverket vinna anställning? Mången, ja kanske de flesta, hafva ock derifrån utatt utan plats. — Har detta varit lärarens fel? ej! det har varit elevens eget, ochhan har, ehuru allt för sent, nog fått dyrt ångra sitt lättsinne. Att ett och annat lysande undantag äfven funnits, kan ej frångås, men dessa hafva varit så få att de helt och hållet försvunnit bland de öfriga. Huru länge skulle detta förhållande vid vår modernärings läroverk fortfara, och hvarest fans derföre någon gräns? Detta har säkert mera än en fosterlandsvän frågat sig, utan att dock kunna afgifva nöjaktigt svar. ätt stora förhoppningar blifvit fästade vid vårt nu nyss öppnade högre landtbruksläroverk, vet hvar och en; men att letvernet der ej skulle blifva . särdeles bättre än vid de öfriga, hade man väl ej vågat förutsätta, det är derföre med den största tillfredsställelse man nu genom tidningarne erfar, huru eleverna derstädes, för att förvärfva anseende, icke allenast åt sig sjelfve, utan äfven åt institutet, ingått en förening, i ändamål att genom : gemensamt sträfvande; i hvad på dem bero, tillvinna institutet heder och aktning. Denna förenings bildning ingifver redan i sig sjelf aktning. — Isen är bruten — måtte den ej åter sammanfrysa — vi tro dock ej detta. Detta exempel, utgånget från hrr:elever vid vårt. nya högre landtbruks läroverk, börsbära de oskattbaraste frukter, hvilka ock säkerligen komma att med tacksamhet förvaras i hvarje fosterlandsväns bröst till stor och evig heder för dess stiftare. På det att hela landet så fort som möjligt skulle kunna tillgodogöra sig vinsten häraf, d. v, .s. att dylika föreningar. skulle kunna: bildas äfven vid våra öfriga, såväl allmänna som enskilda landtbruksläroverk, skulle både jag och säkerligen de flesta med mig, stänna i den största tacksamhetsskuld hos hrr elever vid Alnärp, om de i allmänna tidningarne: godhetsfullt ville offentliggöra de stadgar, som i nämnde förening blifvit antagne. Härom anhåller ödmjukligen en Landtbruks-skoleföreståndare.