Aftonbladet – 29 april 1862, sida 2

alt helsa på sin gamle vän just nu. Och likväl gladdes hon öfver att se honom, ty han återkallade det förflutna så lifligt för hennes minne, ehuru han tycktes hafva åldrats och förändrat sig, han också. Men stämman var densamma vänliga, välbekanta, som fordom lifvade och gladde det tysta hemmet i Wales, och det var angenämt att höra den nu. Mrs Wessinger stod och såg in genom det upplysta fönstret och Bessy stod bredvid henne. Gardinen var blott till hälften nedfälld, och man kunde se en mörklagd, allvarsam, medelålders man sitta lutad öfver ettarbetsbord. Han märkte genast att någon stod utanför fönstret och såg upp med en blick som tycktes ämnad att skrämma bort hvarje opåkallad nyfikenhet. Bessy såg alt han liknade Stephen Speckland, ehuru hans pauna var mera fårad och uttrycket i hans ansigte ingenting mindre än vänligt. Detta uttryck försvann dock genast, så snart han igenkände mrs Wessinger, och efter en vänlig böjning på hufvudet och ett ättondels småleende — om det ens var så mycket — återtog han sitt arbete. Ett godt nytt år, mr Hugo, bättre än det föresående i alla afseenden!4 ropade mrs Wessinger. Jag tackart, svarade en djup stämma inifrån. Ni har väl ej gjorb mr Parslow ledsen i afton, ropade mrs Wessinger återigen genom fönstret; allt annat kan jag förlåta, men inte det. ; Hugo svarade ej, men fortsatte med rynkad panna sitt arbete. Ett svårt lynne, en hårdsinnad menniska, sade mrs Wessinger, och: gick vidare. sJag tror att Stephen ändå är den bästa af wela knippan. (Forts.)