Aftonbladet – 26 april 1862, sida 2

gets utgång. LITTERATURTID SING. innehåll: Nilssons Skandinaviens urinvånare II; — Svenska armens uniformer. — Björlings Algebra. — Läsning för ungdom. — Litteraturoch konstnotiser. Skandinaviska nordens urinvånare af S. Nilsson. I. Vi ha redan omnämnt den nya upplagan af detta berömda arbete, hvaraf första häftet nyligen utkommit, och hvilken upplaga att döma af detta första häfte blir så omarbetad och utvidgad att den torde kunna anses såsåsom ett i det hela nytt arbete i den komparativa etnografien. Vi tillägga till hvad vi förut yttrat några ord om och med an ledning sf detta första häftes innehåll. Tanken på ett feniciskt kulturinliytande i Skandinavien under en förhistorisk period är icke alldeles ny; hypoteser i detta hänseende ha blifvit framställda af flera andra författare, ehuru de icke tänkt sig detsamrna af den art och med den utsträckning, so:a Nilsson bevisar att detsamma egt rum. För ett par tiotal af år sedan utvecklade Francke uti Molbechs Historiska Tidskrift, uti en längre afhandling om folkvandringarnes inflytande på det gamla Skandinaviens religion och mytologi, en fenicisk hypotes, i hvilken tankegången är den, att asarne skola ha invandrat hit icke till lands genom det östliga Europa, utan till sjös från Fenicien och feniciska kolonier och då medfört en viss grad af fenicisk kultur. Med den otroliga lätthet, som en del af de komparativa språkforskarne, isynnerhet de mera dilettäntiska, ha att finna de betydelsefullaste likheter hvar de behaga, förklarar han nordens alla mytiska namn ur det feniciska spräket eller närbeslägtade semitiska dialekter; så att t. ex. med ledning af arabiska ordrötter Valhal betyder glädjens rike, Gladheim det eviga tältet, Vingolt vinkällaren, Breidablik det präktiga silkestältet, Ymer bergtopparnes dunster, Bergelmer den på kusten af de öfversvämmande vattnen ensamt boende 0. s. v., hvarvid det naturligtvis alls icke generar författaren att orden få en helt annan betydelse än då de på naturligt sätt bärledas ur de nordiska språken. Professor Nilsson ådagalägger deremot icke genom så lösa hypoteser, utan genom granskning af fornlemningarne, att den feniciska kulturen genom handelsresor och möjligen äfven kolonisationer utöfvat ett omisskänneligt inflytande på den utan tvifvel keltiska befolkning, som bebott södra delen af vårt land under den s. . bronsperioden. Till utgångspunkt för sm undersökning har han tagit dået gamla vidtberömda Kiviksmonumentet i Skåne, som varit föremål för så många funderingar och olika uttydningar och hvars stora arkäologiska vigt och betydelse först nu torde vara funnen. Hypoteserna rörande detta griftrör och dess stenristningar äro snart sagdt otaliga. Tagerbring trodde sig uti ritningarne se ett romerskt triumftåg och supponerade att någon romersk sjöexpedition kunnat ske åt dessa trakter, ehuru de gamle skrifställarne ej vetat något derom. Suhm gissade, att grafven vore ett minne af skåningarnes uppror, då Ragnar Lodbrok 750 ditsände en här och slog dem vid Hvitaby, hvilken supposition äfven Sjöborg i tredje tomen af sina Samlingar omfattar, ehuru redan då biskop Minter i Köpenhamn hade framställt den förslagsmeningen att monumentet härör från SAnti-Odinska Druider?, hvilken TSE NDS ESA IN