Aftonbladet – 24 april 1862, sida 2

den katolska dogmbyggnadens tillkortnst ifrån de äldsta tider, öfversteg det mått af arbete de kunde utstaka för sig; genom proklamerande af den fria forskningens princip öfverlemnade de detta åt den evangeliska kyrkan, för hvilken de icke tänkte sig något stillastående, utan ett fortskridande i sanningen och alltmera bortrensande af den katolska surdegen. Man måste taga i betraktande tidsförhållandena och att Luther var en augustinermunk, som ifrigt studerat och salt sig in uti den augustinska teologien, för att förstå, att han till så väsentlig del lade denna till måitstock för hvad som vore hållbart eller ohållbart af det katolska dogmsystemet; men då hans eget snilles blixtar emellanåt omedvetet bryta fram öfver den utstakade rålinien, så påträffar man uti hans skrifter icke så få motsägelser. Vi nämnde i en föregående artikel om det teologiska hatet? i förbigående, att Luther på ett ställe hade yttrat, i afseende på trinitetsläran i den dogmatiska form, som den erhållit genom en knapp majoritet vid de första ekumeniska mötena, att den strede icke allenast emot allt förnuft, utan ock mot Gads skapelse?, En insändare A har tagit detta mycket illa vid sig och uppmanat oss att bestyrka eller rätta denna uppgift. Vi skulle icke gerna onödigtvis upptaga tid och utrymme härmed, men då insändaren varit särdeles ifrig i denna sak, skola vi tjena honom med några cituter. Redan år 1533 predikade Luther (Predigt jiber d. and. Artik. des Giauben Werke Th. X 8. 1320, jfr 8. 1322 f. 1339): Dieser Artikel wird viel närrischer vor der Vernunft, dass die Welt will toll und thörigt dariiber werden, dass derselbige Sohn sei mit dem Vater und heiliger Geist einiger Gott; und doch nicht der Vater noch heiliger Geist, sondern allein die Person, nemlieh der Sohn empfangen und geboren sey von einem Menschen. Da sperret sieh die Vernuntit mit allen Kräften, dass wir da sollen solche Narren werden, die Vernunft sogar blenden und uns eg ngen geben, dass wir sagen, dass eben uicser Mensch der rechte wahrhaftige Gott und ausser ibm kein Gott sey?. Detsamma säger Luther Th. VII s. 2051, Th. XI s. 274, Th. XIII s. 2565—2569, der han rörande samma dom förklarar, att den är nicht allein wieder alle Vernunft, sondern auch wieder Gottes Schöpfung?. Nu finner man visserligen på många ställen, till följd af den hos Luther ännu starkt framstående dämonsläran, att dylika förnuftsinkast komma från djefvulen och att man bör sticka förnuftet under bänken?; men man har också alldeles motsatta förklaringar af honom, såsom denna: Hvad som nu är emot förnuftet, det är säkert, att det är mycket mera Gud emot; ty huru skulle icke det vara emot den gudomliga sanningen, som är emot förnuft och mensklig sanning?? (Ph. XIX 8. 1940.)