Aftonbladet – 24 april 1862, sida 2

Den evangeliska protestantismons princip. I, Vi ha förut i flera artiklar sökt visa, att sjelfva kärnan i hela reformationsverket var upphäfvandet at den blinda auktoritetstron på ett af kyrkan uppstäldt dogmsystem, att protestamtismens princip är den fria forskningen, som, obunden af menskliga maktspråk och anbefallda lärosatser, endast i skriften sjelf, tolkad med hjelp af förnuftet och samvetet, söker den gudomliga sanningen. Det är denna -reförmationens grundval som våra kyrkliga puseyiter i sjelfva verket alldeles vilja förkasta och underkänna, i det de yrka den absoluta ofelbarheten af en hop dogmer, som blifvit uppsatta af menodiskor och som ofta utgöra produkter af ett onödigt hårklyfveri och en misslyckad filosofisk spekulation, hvars tillkomst och anledningar den vetenskapliga forskningen numera lätt kan reda och förklara. Dessa den katolska riktningens anhängare inom protestantismens eget sköte omfatta naturligtvis med den innerligaste förkärlek alla de spår af det katolska väsendet, som refor matorerna icke med ens hunno att bortrensa, och de vilja så litet höra talas om ett fortgående på den bana desse brutit, ett trampande i deras fotspår, alt de tvertom kasta längtande blickar på den katolska kyrkans organisation, dess s. k. enhet, d. v. s. dess åtminstone i det yttre fullständiga despotiska välde öfver samvetena (hvilket naturligtvis mycket väl står tillsammans med en ytterlig grad af otro och skrymteri) samt sympati sera med pålvens verldsliga makt och betrakta dem, som angripa dvnsamma, såsom gudlösa kyrkliga revolutionärer, mot hvilka de riktigt trogna namn-protestanterna och ka tolikerna böra göra gemehsam sak. Det är fara värdt, att om Luther kunde åter uppstå i vårt tidehvarf och utrustad med vår tids bildning och med insigt uti dess förhållanden skulle uppträda i samma anda som han på sin tid gjorde, så skulle vår högkyrkliga prelatur och våra s. k. nylutheraner fördöma honom lika häftist som den romerska hierarkien och ha all möda ospard att söka krossa och tillintetgöra honom. Men på samma gång de alldeles misskänna det som hos honom var det väsentlioa, hela hans anda och väsende, haka de sig med brinnande åtrå fast vid allt sådant, der han i mer eller mindre mån var ett barn af sin tid och der han icke till fullo sunde lösgöra sig från åtskilliga katolska logmkonstruktioner, medan de deremot sä cert skulle vara färdiga att rent af förklara ör kätterska åtskilliga ställen i hans skrifter, ler han med snillets skarpa blick gått långt ramom hela sin tid och med ett kraftord önderrifvit mer än en konstig dogmatisk räfnad. Luther var elt af de mest storartade snilen och en sann andans man; men det vore rimligt att tänka, det han och de öfriga eformatorerna med ens skulle kunnat lösöra sig från hela det katolska väsendet. )e vände sig emot de mest himmelskriande nissbruken, som under de nästföregående rhusdradena hade utvecklatsig, och mot de elar af den katolska dogmatiken, med hvilka essa missbruk närmast sammanhängde; enast derigenom kunde de ha hopp att lycas i sin kyrkliga revolution; som ialla hän-elser var djerf; att djupare gifva sig in på