Aftonbladet – 23 april 1862, sida 2

glädje. Menniskonaturen tycktes förändra sig till sin fördel i sjelfva Whitechapel. I sanning — det är mycket glädjande! Han vände sig bort och gick till fönstret, som hade utsigt åt en annan rad af tätt sammanbyggda hus. Denna stackars flicka är således er syster? frågade han med en röst som darrade något. Ja, sir, min äldre syster. SOch ni arma barn lefva båda i samma verld, äro utsatta för samma faror, lemnade utan någon ledning, utan vänner. Vimåste med Guds bjelp sätta en gräns för detta! Han slog handen häftigt i fönsterkarmen samt började sedan otåligt vandra upp och ned i rummet. Vi kunna ej tillåta detta lilla lam skilja sig från hjorden och fara vilsei ödemarken. Tusende fäder, sådana som er far, få ej förhindra oss från en god gerning. Vi hafva stridt mot större hinder än så Och besegrat dem.4 Det är bäst att lemna mig åt mitt ödet, sade Bessy. Jag kan ej komma undan det tvång som nu trycker mig. Om ni qvarstannar der Di är, så är ni förlorad! utropade han häftigt. Jag skall göra hvad jag kan, tänka på dem som föra en rättfärdig vandel, som ni; sir. Men om ert mod svigtar, om faran kommer närmare, om de nyg föresatserna vackla och de ramla minnena blekna — hvad gör ni då??? SJag skall göra mitt bästa för att kunna möta frestelserna med kraft och kunna fly faran när den närmar sig; men skulle någon gång mitt bjerta vackla, min tro blifva svag, då vill jag tänka på de ord ni sagt mig, sir.