Aftonbladet – 19 april 1862, sida 3

Monitor. En marinmålning ur framtiden. Af Erik Böght) Den snillrike franske karrikatyrritaren Grandville utgaf en gång en teckning öfver en framtidskonsert. Den var icke rolig alls att se på. Den musikaliska personalen består icke af menniskor, utan af gjutjernsmaskiner, formade till någon likhet med menniskofigurer; kropparna se ut som runda plåtkaminer och de skelettlika metallarmarne äro försedda med behöriga ledgångar i axlar, armbågar och fingrar, så att de kunna verkställa hvarje rörelse, som behöfves för att traktera de olika instrumenterna — naturligtvis med vida större hastighet och noggrannhet än den gammaldags handkraften kunde frambringa. De sakna hufvuden, men också behöfvas in icke sådana; på hvar maskin sitter en liten skorsten, svarande mot menniskohalsen, och ur denna strömmar ångan, själens representant, och gör sig all möjlig möda för att antaga en virtuosfysionomi. Uppe på scenen ser man en trio af solister; i midten gnider en stående jern-Ole-Bull, till höger sitter en dito Kellermans-maskin, som aflockar violoncellen sina smäktande toner, och till venster ser man vid flygelpianot en Lisgt-apparat; hvars messingsfingrar på en g gripa alla sju oktaverna. Nere i orestern sitta ackompanjemangs-maskinerna, mer eller mindre konstigt inrättade i förhållande till deras instrumenter; pukorna ha bara ett par rörliga pinnar anbragta på en enkel mekanism, basunen har i stället för armar en med många leder försedd storksnabel, som kan skjutas till otrolig längd. Uppöfver detta ohyggliga musikaliska maskin-kaos tronar på kapellmästarens plats en taktmätare: ett urverk, hvarofvan är anbragt en mekanisk hand med en taktpinne. Det enda menskliga man ser bland de lifoch blodlösa maskinerna är maskinmästarens näfve, som från venstra sidan griper in i taflan ock sköter hela orkestern rer att vrida på en vef. Och här är ock fråga om någonting mycket hvassare än en Offenbachsk operett eller en Lumbyesk jernvägsgalopp; det uppslagna prorammet visar att det är en at de allralärnal framtidssymfonier, som håller på att uppföras: en musikalisk transskription af filosofen Fichtes ?Jaget och ickejaget. En gång visade vi en musikus denna tafla, och den förderfvade helt och hållet hans sömn den påföljande natten. Andra möra frågade han om icke den man, som ade gjort denna ohyggliga teckning, vore galen. Han var det icke, men han blef det verkligen?, sade vi. Detta tröstade honom. I dessa dagar ha de illustrerade tidninnn meddelat oss de första etyderna till en ramtida sjödrabbning. Det är icke två stolta svanor, gungande i rök och ånga på svallande haf, utan det är två svarta jerntingestar, af hvilka den ena liknar en hvalfiskrygg och den andra en kolossal qväkarhatt, hvilka flytande i vattenbrynet utspy AREA jernklumpar öfver hvarandra. Marinofficerare, marinkonstruktörer, marinmålare, kort sagdt: allt hvad som har marin fram eller bak, ha betraktat denna tafla med samma stelnade blick, som musikanten fästade på Grandvilles plansch; men de ohyggliga skepnaderna fortfara ännu hvar natt att spöka i deras drömmar, ty de kunna icke likt honom trösta sig med att slaget å Hamptons redd är ett foster af en oredig inbillning, Framtidsskeppen Merrimac x) Denna spirituel förekommer i den af Erik Bögh-i Köpenhamn utgifna tidningen Folkets Avis: Ölverskriften är der: Fantasiöfver ett tema ur den internationella framtidsmusiken,