Aftonbladet – 17 april 1862, sida 2

Jacob, skola vi ej vara stränga i våra om dömen fast vi förlorat alla våra penningar. Han hade nu kommit tillbaka till El-Dorado; det var sent och man höll på att stänga luckorna. Man spelade och sjöhg ännu i musiksalen och således voro ännu några af gästerna qvar, men gatan var öde, och gaslågan i skänkrummet nedskrufvad, och folkhopen, plånboken och uret, hvilka alla nyss varit der, voro ohjelpligt försvunna. En gång stannade han, liksom för att gå in i värdshuset, men besinnade sig och gick åt motsatt håll. Då han vände om hörnet ljöd från inre rummet en skrattsalfva, liksom ett hånskratt öfver bans missöde. Vid nästa gatbörn deremot spratt han till vid jane af en kyrkklocka som långsamt slog tolf. An! det gamla året re ej tänkte hen, Xoch jag har glömt både det gamla och det nya, i min oro. Min lilla kyrka borde hafva öppnats denna afton, och jag borde befunnit mig på predikstolen i stället för. på dessa olyckiiga gator. Skulle min olycka vara en följd af min försummelse? Har jag handlat orätt och blifvit rättvislikl straffad? En underlig begynnelse på et nya året — inga pengar, och ett oroligt samvete. Förmodligen dolde han dock under dessa sorgliga tankar andra af gladare natur, ty efter en stund sade han högt: Nåväl, min hederliga vän Jacob, ett godt nytt år, gamle kamrat! Trevi KAPITLET. Plånboken. Mary Davis har bedt mig framföra en bjertlig helsning till er och fråga om hon är alldeles bortglömd.