Aftonbladet – 16 april 1862, sida 2

Ni är alltför god; men jag tror ännu icke alt här är någon fara för handen, ehuru ovanan vid dessa scener gör mig litet orolig. Man skall förolämpa er. ! cSådant är jag van vid, mitt barn. tMan skall -. Förlåt, men ni missförstår mig. Jag är ej nog dåraktig att hoppas kunna uträtta något godt här, vid denna tid. Mitt besök gäller något helt annat. cHvad då? Ursäkta mig, men ni är alldeles fråmmande och kanske den sista jag borde -... vänta ett ögonblick! Jag känner igen dig nu, arma lidande qvinna. Tala inte så högt! Nej, nej — det är omöjligt, pi kan ej känna igen mig — det är ju fem år sedan. Fem år i morgon; det var nyårsdagen. CAh! — ja det var så. Lotty såg ned för ett ögonblick, men kastade sedan hufvudet trotsigt tillbaka. Ni ser nu att ni hade orätt, och att det varit bättre om ni låtit mig få min vilja fram. Allt hvad ni predikade var dårskap och osanning — ni ser hvad jag är, hvad jag alltid kommer att blifva. Men ni har ej heller följt mitt råd.4 Nej, och ämnar aldrig göra det, svarade Lotty, med sitt Gt skratt, som kom hennes åhörare att blekna. Detta samtal, som fördes i hviskande ton, bildade en skärande motsats till den råa hop, som omgaf de samtalande, och det buller och stoj som här kallades nöje. Sången hade nu slutat, och7under del sorl som znu uppstod kunde Lotty merajobemärkt fortsätta : : SSäg mig ert ärende, jag kan måhända hjelpa er. S Men ni kallade mig er fiende,