Aftonbladet – 16 april 1862, sida 2

— Från Luleå skrifves i Norrbottens-Kurien: Ett äfven för denna ort på sednare åren ovanigt besök var den samling lappar och renar om gästade vår stad. ett par dagar i veckan näst öre den förlidna. Ändamålet med deras hitcomst var att för åtskilliga handlandes räknin orsla varor upp till Jockmock till den der blifvande marknaden den 9 dennes. Detta transportnedel har icke på minst 10 år varit begagnadt, nen hade till den tiden varit allmänt bruk. Det rar då vanligt att lappar nedforslade de af köpnännen på marknaderna uppköpta lappmarksraror och togo bakfora af handelsvaror upp till appmarksmarknaden; men har — som sagdt — varit ur bruk de sista åren. De lappar, som nu sednäst nedkommo, voro af Sirkas stam, och renarnes antal utgjorde öfver hundra. Efter ankomsten till staden spändes renarne från pulkorna, och under anförande. af en skäll-ren, ledd afen lapp, samt sammanhållna af ett par hundar, aftågade de öfver isen till det 3. k. bergnäsberget, der ymnig renmossa lärer innas, och der de förblefvo tills fororna ett par dagar sednare voro i ordning, då lappen med tillhjelp af sina hundar jagade dem tillhopa och dref dem tillbaka mot staden. Under det de slogo sig ned på sjön på inre-viken norr om staden, såg man den ena lappen efter den andra så småningom komma dragandes med sin pålassade pulka ned på isen. Tyngden på NKvarje pulka utgjorde 15 18 och deröfver. Sedan alla pulkorna blifvit nedfördå, tog lappen ,körtömmen — ett tåg, vid hvars ena ända är fästad en gjord af renhud — gick dermed in irenhjorden ill den för pulkan bestämda renen, kastade snaran om hans hals, förde honom till pulkan, satte der dragtömmens gjord, som är likadan med körtömmen, men gröfre, likaledes om halsen, och dermed var förspänningen verkställd. Som bekant är, styres renen genom att man kastar körtömmen öfver ryggen från ena sidan till den andra. Sedan förspänningen försiggått, bundos 5—10 renar, den-ena efter den andra, med tömmen vid den framför hvardera stående pulkan. Detta är då en rayd. Nu skulle man vilja föreställa sig, att lappen kastade sig på sin pulka och att det bar af i fyrsprång ; men renen har andra later. När allt är färdigt till aftåg, fattar en Japp grimman på den första renen i rayden och drager hvad han förmår. Motspänstigt och rögt börjar då denne ren och efter honom de öfriga i rayden att taga några steg framåt. På jamma sätt sättes hvarje rayd i gång och på samma sätt går laget Hela vägen. Likväl ökas raydens storlek sedermera då renarne bli mindre motspänstiga. ke sjelf går dervid vanligen å skidor, och hvilket naturligtvis blir nödvänligare, ju mera obanade vägarne äro. Vid afärden från staden såg man bland dem, som edde renarne, äfven en 10-årig lappflicka, hvilken sålunda förde en rayd af 6 renar. Renarne voro i allmänhet icke af det större slaget, emelan de samtliga hörde till fjellrenarnes slägte, och kunde dessutom icke presentera sig till sin ördel, derföre att det är den tid då de fälla hörnen, så att de flesta redan saknade sådana, andrå hade blott ett och åter andra blott ett stympadt. Likväl utmärkte sig en bland dem ör sin hvithet, som täflade med den renaste snö. En annan var SÅN men alla öfriga gråbruna, och när lappen, iklädd sin renhudspels, nedhukade sig ibland dem, var det icke så lätt att skilja menmniskan från djuret. Ehuru ingen af lessa lappar var fattig, aktade de likvälicke för rof ått under sin vistelse härstädes, på sitt vanliga vis, gård mellan u aktå stadens invånare