Aftonbladet – 12 april 1862, sida 3

des angående honom. Presidenten afslöt ransakningen och ställde till den anklagade den vänliga frågan, om han hade något att säga till sitt försvar. Osammanhängande, hastigt, afbrutet frambryta nu ur den hetsade mannen; mun, förvirrade och om hvarandra hoprörda korta satser; till följd af den, såsom han trodde, välberäknade slughet, hvarmed den anklagade nekade, yrkade allmänna åklagaren på förnyadt förekallande af fångvaktaren Brevet, de bådå fråd Toulon hemtade fångarne. Cocheväille och Chenildieu samt polisinspektoren Javert. Den sistnämnde hade, sedan han aflagt sitt vittnesmål, af tjensteskäl genast ånyo lemnat Arras och kunde således icke ånyo företräda; de andra åter framträdde och förklarade på det bestämdaste, att den anklagade icke vore någon annan än den af dem väl kände: Jean Valjean. Champmathieu kunde med äfseende på denna utsago blott yttra det enda ordet Besynnerligt!? — då plötsligen en röst bredvid presidenten utro: pade: Breyet, Chenildieu, Cochevaille, Sen hitit!? och en man bakom domärebänken reste sig, öppade dörren till skranket, stod ett ögonblick midt i salen och framträdde derpå till vittnena, . hvilka det oaktadt icke ville igenkänna honom. Derpå angat han sig såsom den ende Yerkligs Jean Valjean och bad att den oskyidigt anklagade måtte frigifvas.. President och åklagare trodde nå turligtvis icke annat än att den alln änt aktade mairen i M., som yttrade något så -otroligt, blifvit rubbad till sina sinnen, och ville tillkalla en läkare;-men Valjean talade klart och tydligt fullkomliga sänningen och gjorde hvardera af de tre vittnena uppmärksam på en-liten hemlighet, som ovedersägligen ådagalade hans identitet och hans bekantskap med galerfängelset. Alla voro