Aftonbladet – 9 april 1862, sida 3

röfvad erfarenhet, måniie det är för myc et sagdt, att endast obekantskap dermed kunnat alstra sådana föreställningar söm upIpenbarat sig vid jernvägsmölet i Kristianstad? Och månne det ieke är angeläget, att I dylika irriga föreställningar ej må kunna rotfästa sig än mera genom blotta tron o-h upprepandet af andra af hvad som blifvit sagdt på ett ställe i fall de lemnades utan genmäle? Detta har varit anledningen hvarföre TEN tillåtit sig taga till ordet i denna fråga. Det har redan blifvit tillräckligt frambållet, eåväl vid sistlidne rixedag som seder mera flera gånger, samt är dessutom å klart, som två gånger två är fyra, att möjligheten af jernvägskommunikationernas allmännare utbredande i vårt land helt och hållet beror derpå att de kunna åstadkom mas utan fortfarande uppoffringar från statens sida, hvilka nödvändigt skola återfalla på de skattdragande. Häraf följer ock na tarligen den tanken, att när det är utan allt tvifvel bevisadt, att smalspåriga banor med halfva kostnaden kunna göra fullgod tjenst för vårt land lika väl som de bredspåriga, det blir af vigt at vidtaga ett sådant byggnadssätt älven för alla de statsbanor som vidare: komma i fråga utom dem till hvilka ständerna redan lemnat anslag. Man kunde då för samma summa bygga en dubbelt så lång jernbana. Särdeles synes denna tanke förtjena uppmärksamhet för en tillämnad bana norr ifrån hufvadstaden, och hvaraf det göres stort behof. Om nemligen byggnadssättet cervid bestämmes med 37, fots spårvidd — eftersom man ännu ej vågar sig på 3 fots, hvilket dock sannolikt lät sig göra, samt med derefter afpassade lokomoiver och skenor, så behöfde staten icke skygga tillbaka att upplåna penningar vare sig till banans byggande för egen räkning eller till låneunderstöd för ett bolag, som gerna kunde åtaga sigatt betala ränta derå ter banans färdigbyggande, hvilket ej helter behöfde draga ut så länge. sag