Aftonbladet – 8 april 1862, sida 2

på några mindre väsentliga detaljer. Den är af hufvudsakligen följande lydelse: Vårt land befinner sig i ett tillstånd af spänning, som skall nödga regeringen i S:t Petersburg att lemna gehör åt de rättmätiga yrkandena på återställandet af våra nationella institutioner. Såsom ni vet hade ryska regeringen, för att undvika ständernas sammankallatide, beslutat att i vår stad församla ett slags trängre utskott, hvilket man sedan ville bekläda med lagstiftande myndighet i vissa aäfseenden. Men långt ifrån att villigt låna sig åt maktens godtyckliga ufiplen har det sålunda improviserade utskottet högt proklamerat nationens oförytterliga rättigheter och påyrkat iakttagandet af de så länge kränkta fördragen. Utskottet har enhälligt förklarat sig icke vara behörigt att i afseende på landets angelägenheter fatta något beslut, och det yrkar att den grundlagsenliga riksdagen må sammankallas, såsom :storfurstendömets enda verkliga och lagliga representation. Femtiotvå frågor ha af regeringen blifvit öfverlemnade till. utskottets skärskådande, men utskottet skrider till deras pröfning endast under uttryckliga reservationer och under erinran vid hvar och en af dem, att det sätt hvarpå man förfarit mot Finland blott utgör en följd af olagligheter och missbruk; att furstendömet, tvunget till tystnad, icke på något sätt deltagit i vården om sina angelägenheter, att dess utveckling är hämmad, dess framåtsträfsgande undertryckt, dess hjelpkällor uttömda genom det system af podjyeklighet och anarki, som efterträdt den fordna sakernas ordning. Enligt Finlands Grundlag kan ingen lag stiftas utan ständernas och monarkens gemensamma samtycke, och dock har riksdagen icke varit inkallad sedan skilsmessan från Sverge, d v. s. underloppet af mer än ett halft århundrade. Den lifligaste och mest animerade debatten har föranledts af den 47;de frågan. Utskottet skulle der yttra sig om införandet af nya skatter dels till statsskuldens amortering dels till förbättringar inom landet. Öfverläggningen öppnades af hr v. Essen, en af landets största possessionater, gift med en dotter af den ryktbare Armfeldt, Gustaf TII:s vän och förtrogne. Hr v. Essen fordrade att man måtte återgifva, eller rättare, att man icke måtte bestrida stäriderna rättigheten att votera budgeten, icke blott i klump, utan för hvarje särskild post, och att en gräns måtte sättas för embetsmannaväldet derienom att embetsmännen gjordes ansvariga inör riksdagen. Först sedan sådana garantier er-. hållits kunde landet, enligt talarens åsigt, taga fa befattning med beviljande af nya skatter. lera utskottsledamöter mnstämde i hr v. Essens slutsatser, men det yttrande; som väckte den lifligaste sensation inom församlingen och tilltvang sig regeringens uppmärksamhet var det som afgafs af hr Törngren, Finlands rikaste industri-idkare. Han anmärkte till en början, att storfurstendömets skuld blifvit upptagen utan att man dervid hört landet, som för öfrigt icke kunde annat än ogilla användandet. Han förebrådde: regeringen att nu fordra af landet nya uppoffringar, utan att ha gjort något för att förtjena dess förtroende, och han slöt med att uppställa åtskilliga fordringar, hvilka man kan betrakta såsom ett nationalprogram. De mnefattade hufvudsakligen: Ingen framställning rörande Finland skall kunna hos kejsaren utan att den först blifvit godänd af storfursterdömets senatDe personer, som ha sig uppdraget att utgöra det officiella sambandet mellan kejsaren och Finland, skola städse vara assisterade af ett ständernas ombud då fråga är om erste af en lag till su: veränens sanktion. Riksdagen skall på bestämda tider sammankallas och mellan hvarje riksdag må ej mer än fyra år förflyta. Riksdagen eger rätt till iniativ. I öfverensstämmelse med grundlagens anda skall genom en särskild lag regleras alla embetsmäns ansvarighet inför ständerna. För att lugnå landets rättmätiga misstroende, skall Finlands bank vårdas och administreras af ständerna, enligt grundlagens föreskrift; den förordning, som ruinerar landet genom att gifva tvångskurs åt det ryska. pappersmyntet, skall för alltid upphäfvas i hvad Finland angår. Det understöd hr Törngrens motion fann inom utskottet var så lifligt och så enhälligt till och med de regeringens embetsmän, s der hafva plats, yttrade sig i samma syftning och med samma energi. Jag inskränker mig här att anföra namnen Arppe, rektor vid universitetet i Helsingfors, och öfverste Kraeemer; den sistnämnde uppmanade utskottet framförallt att påyrka, det NR må framlägga en noggrann och detaljerad öfversigt af inkomster och utgifter. Jag hoppas, likasom äfven landet hoppas, sade han, att regeringen icke hädanefter skall vilja bereda oss några öfverraskningar i finansielt afseende, ock att, sedan hon en gång återvändttill laglighetens väg, hon icke vidare skall blifva utsatt för dylika frestelser. Efter att derefter ha omförmält huru utskottets ledamöter blifvit firade i Helsingfors, slutar brefskrifvaren sålunda: Det är anledning hoppas, att sedan utskottet slutat sina arbeten, regeringen icke längre skall finna något att invända mot ständernas sammankallande. Landets lugn, utveckling och framtid beror på kejsarens beslut. Vi motse det med det förtroende, som känslan af vår rätt ingifver, och, behöfves det tilläggas, med den det finska folkets knllbladigtet och seghet, som icke gerna böjes och som aldrig förtröttas. 2 K. M. har, enligt Posttidningen, uppå fjord ansökning, under den 28 nästlidne ara heviliat intendenten vid öfverinten