Aftonbladet – 7 april 1862, sida 3

kommer ju ihåg den för min skull, gör du: det? Jag skall aldrig glömma dig, Mary!? Mary kände huru mycken kärlek som låg i detta famntag, kände hvad tvång hennes slräfva sätt lagt på detta varma hjerta, och fann nu först hvar nyckeln till barnets bästa känslor låg. Skulle hon nu få de förflutna åtta åren tillbaka, oh, då skulle hon ej anse sin egen kärlek för svaghet, eller tro sig beständigt behöfva lägga band på Bessys häftiga känslor. Du skall nu göra bekantskap med en alldeles ny verld, der du finner många okända ansigten och få vänner; ty verkliga vänner äro så sällsynta, mitt dyraste barn. Du får kanske mycket att strida med, men du skall bedja Gud om hjelp, och häri denna hydda blard bergen skola böner höjas för dig, så länge jag lefver åtminstone! Mary försökte att vara stark, men rösten svek henne och hon brast i tärar. Hennes känslor voro vis erligen kufvade och af den strängaste metodism hållna inom vissa gränser, men hon var ung och de ungas. hjertan spränga stundom de inest tryckande band, utom det att det gifves stunder i lifvet, då naturen tager ut sin rätt med eller mot vår vilja — och detta var en sådan stund. Mary hade bloit baft en verklig sorg i hela sitt Hf, hennes mors död, och sedan hade knappast något inträffat som stört den jemna gången af hennes enformiga lif. Instängd inom sin enkla boning med en kall och sluten far och seende i honom och metodistpredikanten, som hvarje söndag med sin knutna hand på bibeln inskärpte dess läror, det enda exempel som borde följas, vandrade hon framåt på sin ensliga bana och hennes bjerta hårdnade småningom dervid. Bessy var förtviflad nu, I hela sitt lif