Aftonbladet – 3 april 1862, sida 3

1 trakten af Stockholm, t. ex. vi : fästningsverken nära Carlberg. Från alla dildade länder samlade Werner omkring sig en talrik samling af lärjungar, hvilka, ehuru ofta ;rgäfves, sökte Itillämpa mästarens åsigter på ue geognostiska förhållandena i deras hembygder. En ny skola uppstod snart med engelsmannen Hutton till förkämpe, hvilken efter häftiga strider för sin tid segerrikt bevisade att ej allenast trappen utan äfven graniten, gneisen och urkalken m. m. såsom en smält glödande massa frambrutit från jordens inre. Den nya lärans män erhöllo äfven till följd deraf namnet plutonister. Sedan den tiden har Huttons åsigt om ofvaanämnda bergarters ursprung gällt såsom en dogm inom geologien och gör det till en del ännu: Redan 182 gjordes dock ett vigtigt inkast emot Huttons läror, ett inkast, som ungefär , sekel derefter blef upptaget och med ifver försvaradt af Th. Sheerer. Graniten består utaf tronne olika mineralier: qvarz, glimmer och feltspat, af hvilka glimmern smälter lättast, dernäst feltspaten och svårast qvarzen. Om graniten såsom en flytande smält massa frambrutit från jordens inre, så tyckes det vara klart att vid den smälta massans alfsvalning let mest svårsmälta af dess beståndsdelar först skulle utkristallisera och derefter de mera lättmälta. Förhållandet är dock alldeles tvärtom. Genom en undersökning af ett stycke granit kan nan nemligen lätt öfvertyga sig att i de flesta all just den mest lVittsmälta af granitens beståndsdelar, glimmern, först utkristalliserat i temigen fullständiga kristaller och att derpå kristallerna af feltspat bildat sig, så godt utrymmet vill följd af den redan färdigbildade glimmern det illåtit, samt att just det mest svårsmälta ämnet avarz sist afsatt sig emellan de redan färdigbillade kristallerna af glimmer och feltspat. De olika mineralier som ingå i graniten hafva:således anagit fast form i en ordningsföljd rakt motsatt len, som bort ega rum om graniten uppkommit senom en eruption af jordens inre, smälta fly tande massa. Ett annat vigtigt skäl deremot att graniten skulle uppkommit utan vattnets medverkan har blifvit framkastadt af H. Rose. En af granitens beständsdelar, qvarz, utgöres af kiselsyra föga förorenad af främmande ämnen. Redan Berzeius visade att kiselsyran, i likhet med en mängd andra kroppar, förekommer i tvenne alldeles olika modifikationer, hvilkas egenskaper blifvit närmare undersökta af H. Rose. Den ena af dessa modifikationer är kristalliserad och har en egentlig vigt af 2,6, den andra åter är amorf och endast Y2 gånger tyngre än vattnet. Qvarzen eller den kiselsyra, som ingår i graniten, har en egentlig vigt af 2,6, är alltid kristalliserad och hör således till den förra af kiselsyrans ofvannämnda modifikationer. Om qvarzen utkristalliserat ur en smält glödande massa, så skulle man vänta att äfven kemisten i sitt laboratorium kunde med stark hetta framställa den i graniten förekommande tyngre kristalliserade formen af kiselsyra. Detta är dock ingalunda fallet, utan tvertom uppkommer kristalliserad kiselsyra, så vidt vi veta, endast vid temligen låg temperatur på våta vägen, och glödgar man häftigt, ända till smältning, dylik kristalliserad kiselsyra, så blifver den fättare och amorf; d. v. s. erhåller egenskaper helt andra än de som tillkomma den, enligt plutonisternas åsigt, vid ytterst hög temperatur bildade kiselsyran i graniten. . Ett tredje vigtigt inkast emot granitens rent plutoniska natur har slutligen lemnats af Sörby. Kristaller kuhna i allmänhet bilda sig på trenne olika sätt. Antingen genom sublimation, d. v. s. derigenom att ett fast ämne utkristalliserar från någon gas, eller derigenom att ett ämne utkristalliserar ifrån en lösning, eller slutligen derigenom att en smält massa afsvalnar och stelnar. Nästan i alla kristaller kan man vid undersökning för mikroskop upptäcka antingen hålrum eller inneslutna smärre stycken af främmande ämnen. Hålrummen i de genom sublimation up komna kristaller äro naturligtvis endast uppfyllda af gaser; i de kristaller deremot, som vid lägre temperatur bildat sig i en vätska, äro ihåligheterna uppfyllda af modervätskan och slutligen innehålla de genom en smält massas afsvalning uppkomna kristaller endast fasta ämnen och inga med vätskor uppfyllda ihåligheter. Undersöker man i detta hänseende granitens qvarz, så finner man ofta i densamma med vätskor uppfyllda hålrum och Sorby drager deraf den slutsatsen, att vatten nödvändigt medverkat vid granitens bildning. Det torde dock knappast vara möjligt att ensamt af de försök, som vi i smått och under en jemförelsevis kort tid anställa i våra laboratorier, sluta sig till de storartade processer, som under omätliga tidsperioder varit verksamma vid jordskorpans daning. Ett grundligt studium af bergarternas lagringsförhållanden måste alltid blifva det som lägger den tyngsta vigten i vågskålen vid bedömandet af deras uppkomst. Intet land, åtminstone intet land i Europa, är så rikt på kristalliniska bergarter som Oxandinavwvien, och intet lands geognosi torde heller vara så egnad att afgöra huru dessa eller andra bergarters grundval verkligen uppkommit. Man har skäl att hoppas, att vigtiga afgörande bidrag till lösandet af såväl denna som många andra lifsfrågor inom geologien skall erhållas genom de omfattande geologiska arbeten, som för det närvarande under prof. A. Erdmans ledning pågå ihom Sverge och till hvilkas utförande rikets ständer anslagit nödiga medel. Första bladet al det storartade geologiska kartverk, som till följd af dessa undersökningar blifvit påbörjadt, har under detta år utkommit. Bladet, som är ut:ördt i Vsoeoo Skala, omfattar ungefär 6 qvadratmil af trakten kring Westerås och angifver, med all den noggrannhet man i vår tid vid dylika kartverk kan göra anspråk på, arten och beskafenheten af så väl de fasta bergen som de lösa jordlagren, de ställen der märkliga fornlemninzar blifvit funna m. m. Ej allenast rent vetenkapliga frågor hafva derföre utaf detta arbete att vänta sin lösning; äfven åkerbrukaren, industriidkaren och forskaren i fosterlandets äldsta häfder skola från detsamma erhålla mången vigtig och värderik upplysnings hvilken de förgätves skulle hafva sökt att på annat sätt vinna. Rätltegångs