Aftonbladet – 3 april 1862, sida 3

betydligt afledas från sin normala riktning genom attraktionen af de väldiga bergmassor. som ligga norrom densamma. Men detta oaktadt öfverensstämmer den ostindiska gradmätningsbågen tili alla sina delar och särskildt till sin nordligaste del så nära med jordens allmänna medelgestalt, sådan denna härledes ur samtliga gradmätningarne, att för den observerade latituden vid Kaliana indiceras en afvikelse af blott 2 sekunder. För att förklara detta egendomliga förhållande finnes ingen annan utväg än att antaga, att under jordytan finnesidenna trakt en orsak eller kraft, hvilken åstadkommer en ungefärligen lika stor deviation af lodlinien, som de ofvan jord befintliga bergmassorna, men af motsatt riktning Denna omständighet hänvisar med temlig bestämdhet på ett kausalsammanhang mellan de två motsatt verkande orsakerna, och synes derföre antyda, att den underjordiska orsaken snarast är att söka under sjelfva Himala a-bergen, d. v. s. att under dessa berg skulle finnes massor af ringare täthet än eljest i allmänhet vid samma djup. Professor Airy i Greenwich har öfver naturen af detta kausalsammanhang uppstält en hypotes, hviken på ett tillfredsställande sätt förklarar det. Airyantager, i öfverensstämmelse med den allmännast rådande åsigten, att jordens inre massa befann sig i ett flytande tillstånd vid den tid, då bergen på hennes yta antogo sin närvarande form, och att denna flytande klotformiga massa var omgifven af ett hådnadt skal eller skorpa af någon viss tjocklek, som naturligtvis icke låter närmare bestämma sig, men som sannolikt varit mycket ringa i jemförelse med jordens radie; det gifves mången, som på goda skäl anser, att jordens tillstånd äfven för närvarauade är ungefärligen sådant. En hög och vidsträckt bergmassa, som hvilade ofvanpå detta tunna skal, har antingen varit i stånd att med sin tyngd genombryta detsamma, och har då med sin undre del måst nedsjunka i det underliggande fluidum intill ett sådant djup, att det i detta fluidum blef simmande i tillstånd af jemnvigt. När man ou härtill betänker, att jordens massa måste, till följd af tryckningen ofvanifrån, hafva före genombrottet varit tätare nere i djupet än på ytan, så inses, att på detta sätt under jordytan en tätare massa blifvit undanträngd och ersatt af en glesare, hvilken sednare, såsom redan varande hårdnad. icke har i det nya tillståndet kunnat till sin täthet undergå någon väsentlig förändring. Sålunda förklaras, hurusom en stor och vidsträckt bergmassa ofvan jord har kunnat framkalla, så att säga, en brist på massa under sig i detinre afjorden. Men det var just ett sådant tillstånd som ertordrades för att i allmänhet förklara möjligheten af den besynnerliga omständigheten, att Himalaya-bergen skenbarligen icke utöfva något betydande inflytande på lodlinien vid ostindiska gradmätningens norra ändpunkt Kaliana. Man finner för öfrigt vid närmare eftertanke, att den massfördelning ofvan och under jord, som betingas af det antydda jemnvigtstillståndet, är så dan, att lodlinien å en punkt, som icke är alltför närbelägen till det nedsjunkna berget, icke lider någon riktningsförändring. irys hypotes förutsätter ett genombrott af jordens hårdnade skorpa under lasten af en ofvanpå liggande betydlig bergmassa; men det är klart, att denna förutsättning snarast är tillämplig på en i horisontal riktning vidt utbredd massa, sålunda på ett högt taffelland eller på en vidsträckt hög ergskedja, såsom Himalaya-bergen, men deremot icke rätt tillämplig på enstaka berg af ringre omtång, sådana som he, hvilka i sammanhang med den engelska gradmätningen blifvit undersökta och tagna i beräkning. En framtida frukt för en möjligen ännu noggrannare bestämning af jordens figur, än vi redan besitta, bör man kunna förvänta sig af de underrättelser, som svenska Spetsbergs-expeditionen förlidet år hemfört. Med anledning af en utaf general Sabine efter ett besök på Spetsbergen uttalad, ehuru icke närmare motiverad mening, att det sannolikt vore möjligt att på denna ögrupp utföra en gradmätning, gjorde den svenska expeditionen det till sin uppgift att genom utförande af en närmare rekognoscering förskafffa visshet härom. Tvenne nitiska deltagare i expeditionen, maister Chydenius från Finland och kandidaten unr från Lund, åtogo sig det icke lätta uppdraget att utföra denna rekognoscering. Enligt en på förhand uppgjord plan skulle hr Chydenius för detta indamål undersöka Spetsbergens nordliga trakter, medan hr Duner skulle söka att söderifrån leda undersökningen utefter den s k. Storfjorden, vid hvars nordliga hörn de båda rekognoscörerna borde om möjligt sammanträffa. Den södra rekognosceringen uteblef imellertid, till följd deraf att Storfjorden var spärrad af drifis, som med segelfartyg icke kunde trotsas vid de tider, då man kte att der intränga. Hr Chydenius deremot !yckades att på ett förträffligt sätt fullgöra sitt uppdrag. Han: har hemfört en på verkliga vinkelmätningar grundad croquis öfver ett triangelnät, som sträcker sig från Ross-Island, den nordligaste kända ön af Spetsbergens ögrupp, under 80 gr. 48 min. latitud, intill ett berg under 79:de latiwudgraden, hvilket berg hr Chydenius förmodar ligga icke långt ifrån Storfjorden, ehuru tidsomständigheterna icke tilläto honom att framtränga illräckligt långt för att få sigte af detta vatten. I de trakter, der detta triangelnät framgår, har ir Chydenius på flera ställen funnit passande erränger för uppmätning af en grundlinie af , ill 4, svensk mils längd. Hr Chydenius har sålunda faktiskt bevisat, att en meridianbåge af itminstone 1 gr. 48 min. omfatwmning kan på Spetsbergen uppmätas utan andra särskilda svårigheer än som förorsakas af klimatiska förhållanden, och har dertill redan utstakat ett för ändamålet jenligt triangelnät. Men det är att förmoda, att inder vanligare förhållanden, då Storfjorden icke ir under sommartid spärrad af drif.is, samma meridianbåges förlängande mot aöder utefter lenna fjord skulle möta ännu mindre svårigheer, och att ett sammanhängande triangelnät af omkring 4 latitudgraders omfattning skulle kunna framföras på Spetsbergen. När man betänker den vigt, som en gradmätning af detta omfång ander 80:de latitudgraden skulle lägga i vågskåen i och för bestämningen af j rdens figur, så torde man hafva skäl för det antagandet, att en oradmätning på Spetsbergen icke är en illusorisk dröm, utan är en vaken tanke, som har en fram id för sig. Men ett nödvändigt förberedande arbete för denna tankes realiserande är förtsättningen mot söder af den rekognoscering, som svenska Spetsbergsexpeditionen af 1861 på ett så förtjenstfullt sätt påbörjat. Af hr professor NORDENSKIÖLDS föredrag i kemi, mineralogi och geologi nödgas vi, al samma skäl som nyss ofvan omnämnts, inskränka oss till blott en del, nemligen hvad som angick mineralogien och geologien. Denna afdelning lydde som följer: Nästan alla de bergarter, som bilda den fasta jordskorpan, hafva uppkommit antingen på neptunisk väg, d. v. s. derigenom att ett sediment ss