Aftonbladet – 2 april 1862, sida 3

stora landsvägen och skyndade framåt i sitt vanliga, raska traf. SJUNDE KAPITLET. Dimman. Under tiden ilade Bessy Calverton, utan fruktan för dimmor och nist och utan ringaste tanke på fara, uppför vägen, eller rättare stigen, som fåren hade trampat, oeh stannade ej för att hemta andan förr än hon hunnit till stranden af strömmen och kunde höra vattenfallets dån i ravinen nedanför. Bessy. var nu midt i tjockaste dimman samt alldeles osynlig för de oroliga blickar som sändes efter henne från Aberogwinvägen och från vindsfönstret i hemmet. Hon kände ej huru kall och fuktig morgonen var; hennes häftiga lynne och den hastighet, hvarmed hon iiat uppför berget, hade upphettat henne, och hon stannade nu endast för att hemta andan och sedan fortsätta sin. väg. Hon hade knappast något egentligt mål för sin färd; hon ämnade ej öfvergifva det hem som skyddat hennes barndom, men hon ville fly för en tid det förhatliga rum, der den älskade boken blifvit uppbränd och all den fröjd, som föddes deraf, förqväfd. Nästan omedvetet följde hon den väg, sow Stephen dagen förut hade tagit, liksom om hon trodde sig kunna upphinna honom och om om hennes enda hopp och lycka låg deri. ter ilade Bessy uppför gångstigen genom den täta dimman, med det svarta håret hngande i oordning och fullt af daggperlor. Om hon nu sett sig om och sett huru hennes onkels boning, ja till och :ved ruviven der hon nyss stannat, försvuimit i dimman, så hade hön Kanske vändt om och skyndat tillbaka till Aberogwin. Bessy var välgbekantfmed gångstigarne i