Aftonbladet – 2 april 1862, sida 2

hvarföre man saknar all ledning för bestämmande af hvarifrån fartyget varit eller hvarthän det skulle gå. TEATER. Hr Bournonvilles recetti går å kongl. teatern, hvartill de flesta platser för längesedan varit utsålda, erbjöd en ganska ovanlig konstnjutning, i det en af recettagarens yppersta balettkompositioner gafs, med en ung. svensk debutant, mll Arrhenius, i titelrollen. Ämnet till Sylfiden är obeskrifligt poetiskt i sig sjelft, och har äfven flerfaldigt blifvit upptaget till behandling. Den unge landtmannen, som i sitt hem, sin brud, sitt yrke, sina grannars och vänners tillgifvenhet, eger allt hvad en nögorlunda förnöjsam menniska kan önska sig af lycka här i verlden, lockas icke desto mindre af ett drömmande, örelystet och fantastiskt sinne att öfvergifva allt detta för en drömbild, en hägring, som tagit gestalt för honom i Sylfiden, den fina luftanden. Då han försöker bemäktiga sig denna, då han med det af den gamla illvilliga trollpackan skänkta skärpet sträfvar att förkroppsliga, förverkliga det ljufva väsendet, genom att locka det till jordisk kärlek, då framstår med gripande effekt omöjligheten af att sålunda draga ned till oss här på jorden våra iedaler, vår poetiska längtlans föremål. Sylfiden är visserligen fångad; en jordisk lidelses eldström sprider sm reflex äfven öfver henne; och i yrande kretsar dansa de berusade, omslingrande hvarandra, lycksaliga vid tanken att bafva ett helt lif af njutning och fröjd för sig, men ack! — jordlitvet medgifver intet sådant. Hennes fina väsende är icke danadt för dess tunga materiella fordringar och behof, hennes vingar falla af och han — den förmätne, som velat draga himlen ner på jorden, i stället för att söka höja sig upp till den — han ser nu det ljufva väsendet vissna och dö, förqväfdt, förintadt af hans tanklösa åtrå att fästa vid sig det, som icke kan trängas in i materiens grofva form. Hans jordiska brud vandrar ock bort med en annan brudgum, hans lycka är således sköflad. Och idealet bortföres af sörjande andar ifrån honom, qväfdt ef bans otympliga, sjelfviska sätt att söka det. Förkrogsad sjunker han ner mot:den jord, der ban ännu har många år att vandra, år fulla af bitterhet och elände, om han sjelfviskt kängifver sig åt sin sorg och stöter ifrån sig den tröst, som ligger i uppfyllandet af hvardagliga pligter och träget srbete; men deremot år af välsignelse och frid, om han. eger kraft alt utgå ur sorgens dop, renad och fast besluten att ståndaktigt söka det. sanningens ljus, som aldrig strålar klarare än öfver jordade illusioners graf. Skall han segra? Stycket lemnar denna fråga olöst och detta med rätta; ty ett rent etiskt element vidtager här, det estetiska är afslutadt; men det ligger dock ett hopp i sluttablåen, så sorglig den än är, ty genierna sväfva medlidsamma omkring den fläck af jorden, der olyckan drabbat honom; de sky honom icke, viga sig icke hotande, utan biicka snarare med ömkan ner på detta törvillelsens offer. Hr Bournonvilles sätt att utarbeta detta vackra stoff, är särdeles lyckadt. Sylfidens rörelser äro smidiga, stilla och likvälinbjulande, förtrollande, så som Illusionen alltid uppträder; de handlande hvardagsfigurernas rörelse uttrycka hvad som föregår så sydligt, alt man utan program eller annan ängervisning lätt kan fasthålla handlingens råd, och flera grupperingar äro af tmåleriskX effekt. Man eggas och hänföres med den stackars ynglingen, då sylfiden, under landtfolkets lifliga karakteristiska dans i första akten, än sväfvar midtigenom hopen, osedd af alla, utom af honom för hvars själs öga hon en gång uppenbarat sig; än skymtar Tam i fönstret, i luften, tills han plötsligt, öfverväldigad af det underbara, detretande i .dessa syner, ilar hejdlöst ifrån de sina, ifrån realiteten utåt, utåt ins Blaue hinein. I andra akten, då den häpne ynglingen ser skogen hvitala af dylika luftiga väsenden, alla i hvita skylika drägter, med rosenkransade hufvuden, gick ett sorl af beundran genom salongen öfver det mästerliga sätt, hvarpå den -kenbara oordningen var ordnad i pit:oreska grupper, ormlhka kedjerörelser och uttrycksfulla attityder. MIl Arrhenius förtjenar stort beröm för sitt okonstlade och sennt graciösa uppträdande i detta svåra, ehuru tacksamma parti. Hon har mjuka, smidiga lemmar, uttrycksrulla drag och en viss fin värdighet, parad med barnsligt behag. Med en så lyckligt utrustad natur gifver mll Arrhenius goda förhoppningar att blifva en dansös af ganska betydande rang, åtminstone hos oss, der den koregrafiska konsten ännu ligger så godt som i sin linda. Den sällsynta lyckan att få studera in ett parti för sjelfva författaren och att hos denne finna så mycken öfverlägsenhet och erfarenhet, förenad med den mest nitiska kärlek för konsten, är också att värdera för den unga artisten. Publiken och alla konstens vänner stanna i tacksamhetsskuld hos hr Bournonville för hans lifliga b: mödande att förbättra och upphjelpa Kongl. teaterns prestationer, långt utöfver det som enligt hans tjenst åligger honom att göra. Den vackra baletten helsades med lifliga -pplåder och hr Bournonville såväl som mll Arrhenius inropades efter dess slut. deruti, om ej hennes far kommit henne til hjelp och hållit Bessys händer. Det var ett stormigt uppträde detta — en skarn matasata till don frid och Ardning cam