Aftonbladet – 28 mars 1862, sida 2

komligt:konstitutionelt. Han har icke tagit några våldsamma mått och steg, icke öfverskridit sitt prerogativ och ej heller ens blifvit beskyld för att ha försökt otillbörligt inverka på valen. Det kan visserligen hända att.en mera-liberal kammare kan drifvahonom att kasta sig helt och hållet i händerna å det feodala partiet och att sålunda framöns den strid han fruktar, men det fins icke, något bevis på att han kommer att göra detta och deremot mycket som talar för att han icke gör det. Han. är ingalunda fallen för ytterligheter-och-afhålles dessutom ifrån sådana af sitt förstånds underlägsenhet, och ehuru han ä: en mycket öppen och uppriktig: many, yttrar han aldrig någon annan af sigt än att gå mycket långsamt framåt. Om den nya kammaren handlar .med lika stor fasthet som -den nu. upplösta, så kommer troligen konungen, efter en fruktlös strid, att antingen gifva efter, eller ock att, me delst sitt personliga löfte om ändring sedermera, förmå kammaren att ännu ett år lemna honom dispositionsrätt öfver budgeten, så att sakerna gå sin gång .utan någon statskupp. Följderna af hvarje annan väg skulle sannerligen bli alltför olyckliga för hvilken regent som helst, som är så välmenande och så öm om och stolt öfver nationens storhet. Visserligen skulle han kunna verkställa en satskupp, ty armen skulle lyds honom och de feodala bli förtjusta, men om han gjorde det skulle han dervid förlor: mycket. Han måste då öfvergifva hoppet om kejsarkronan, om Preussens förherrligande och om armåns förökande och förstärkande, som mer än allt annat lizger konungen om hjertat. Till. den saken fordras penningar. och ehuruväl den kungliga makten blifver nog stark att hålla förvaltningsmaskineriet i gång skulle din ej förmå upptåga nya skatter eller ens de gamla. Preussen skulle förlora i vigt och betydenhet inom tyska förbundet, och kejsaren af Österrike skulle med fog vinna anseende för alt styra sitt rike mer liberalt. Vår tanke är att konunger till slut nödgas, likt andra konstitutionella monarker, dagtinga, och det är ett glädjande förebud för Preussens öde att dess representanter äro män, med hvilka. det är möjligt att dagtinga, som uppriktigt vilja iakttage måtta och som inse alten gammal dynasti, som vill arbeta gemensamt med dem, är er förökning af deras styrka. Om, som. det säges, kronprinsen är obenägen mot reaktionen bör detta äfven verka på fadren och jon hans ovilja mot en statskupp, ty de tyska furstarne hysa ännu den tanken att en krona, är en ärfilig egendom och att en arf: tagares frisinthet alltid minskar faran derienom att den ökar och ger en bestämd orm åt folkets förhoppningar.