Aftonbladet – 27 mars 1862, sida 2

icke hörde till hans kardinaldygder, dröjde det ej länge förr än han återigen gjorde sin halfpenny sällskap, denna gång likvisst utan att fördjupa sig i tankar; han sysselsatte sig i stället med att se sig omkring och kasta nubbar åt hönsen, som spatserade ända fram till bänken der han satt. Efter en. stund märkte han att dörren stod på glänt och att ett par mörka, klara ögon blickade på honom. Först låtsade han ej om de mörka ögonen, men sedan vände han sig om och sade hastigt: CKom hit — du kan hjelpa wig litet. Dörren smällde igen och ögonen syntes ej till på en lång stund. Han började åter, för ungefär tjugonde gången att arbeta, då dörren sakta öppnades, och han ännu en gång fann sig vara ett föremål för ett visst intresse. Denna nyfikenhet roade snickaren, som dessutom tyckte om barn, liksom alla godiynta personer göra. För öfrigt var han ledsen öfver att han stött sig med Bess Calverton, och genom sin oiyckliga halfpenny skaftat henne förtret, han var också förvånad öfver hennes hos ett barn Oovanliga förståndsskärpa och han började fundera på om det ej skulle vara möjligt att försona sig med henne. Han upphörde att bulta och sade, utan att låtsa se henne: Hejhå! Jag önskar att jag inte hade gjort Bessy Calverton ledsen; annars hade hon säkert hjelpt mig att hålla i spikarne och hammaren emellanåt. Jag kunde ju också talt om en saga för hennet.l Han slog ännu ett par spikar i spjelverket, såg på sitt arbete, Och böjde sig sedan ned, för att iakttaga verkan af sina ord, Bessy hade smugit sig ut på förstugubron och stod nu och såg på honom. (Forts, följer.)