Aftonbladet – 27 mars 1862, sida 2

a an RN re Teatern är tillsluten! Under denna öfverskrift innehåller ett tyskt blad, Berliner Montags Zeitung, följande med äkta Berlinerhumor kryddade parodi på beslutet om den Preussiska kammarens upplösning. När ett folk hungrar eller har ledsamt, så är det i stånd till allt. En visregerings första omsorg måste derföre vara alt mätta och roa sina undersåtare. : Panem et Circences! Bröd och skådespel! Uppfyllandet afden i dessa ord uttalade fordran är en naturnödvändighet och derjemte den enklaste lösning at de mest brännande sociala och politiska frågor. HEburu i afseende på förra delen af nämnde fordran regeringarne hittills förunnat folken. en fullkomlig sjelfstyrelse, så kan likväl icke nekas, att man redan vidtagit flerfaldiga statsinrättningar, hvilka. ha till föremål att förse folket med bröd, såsom t. ex. statens fängelser, fattigstugorna på landet samt polisens bageri i Rummelsburg. Skådespelen ha deremot i alla tider af regeringarne på det omsorgsfullaste olifvit omhuldade. Det var icke någon tillfällighet, att grekerna hade sina olympiska spel och romarne sina Circenses. Dessa erkändes af de respektiva regeringarne utgöra föremål för ett allmänt nationalbehof, och man upprätthöll dem derföre välvisligen. Så har Spanien ännu i dag sina tjurfäktningar, Italien sin karneval; England sina tuppfäktningar. och staden L. sina magistratssessioner, I nyare tider ville dock dessa enkla förlustelser, hvarvid folket endast fick se på, icke mer förslå, emedan efterhand hos folken ett begär uppkom att själfva få spela med. Berättigandet härtill erkändes ock af regeringarne med behörigt afseende på det gamla ordspråket: Du skall icke binda munnen på oxen, som tröskar.4 Så uppkommo de konstitutionella författningarne och de parlamentariska teatrarne. Nu sände folket sina egna aktörer upp på scenen, och allestädes gafs med mer eller min. åre framgång den urgamla tragedien en olycklig kärlek? Folket var här den tlödande älskaren, friheten älskarinnan, regeringen den hårdhjertade fadern, som icke ville gifta bort sin dotter, emedan den icke tilltrodde älskaren förmåga att med henne ta sig fram. Äfven i vårt fädernesland har man visat aktning för tidens fordringar. Vi ega en dubbelteater, på hvilken intrigen i ofvannämnda stycke med alla möjli :a variationer bringas till åskådning. Man skulle tro att, då det sålunda fortgår år efter år, folket slutligen förlorade lusten att spela med, så mycket hellre som de älskande i stycket, som man vet, ändå aldrig få hvarandra?. Men detta är dock ingalunda händelsen, ty regeringen förstår att för hvarje år höja ins tresset genom andra skådespelare, nya dekorationer, öfverraskande seenförändringar, omvexlingar i sältet att frambringa och lösa den tragiska konflikten, och när ingenting annat hjelper, genom att tillsluta teatern. Hvem kan väl neka, att ett dylikt tillslutande under vissa omständigheter är någonting ytterst pikant. Det är ändå alltid en omvexling, och — variatio delectat. Vi ha under de sednaste dagarne varit i tillfälle att bevittna tillslutandet af vår politiska teater. Det har gladt oss. Det är åtminstone en handling. Väl anlagd i sina motiver, naturnödvändig genom: det föregående stillaståendet, kan den ej annat än frambringa en rik dramatisk effekt. Läsaren må sjelf dömma. Virekapitulera här sista akten.