Aftonbladet – 22 mars 1862, sida 2

beta våra malmer, att spara, vårda och plantera skog i vårt land, så måste, bland annat, åtgärder vidtagas för att lindra transportkostnaden. Detta har man ock insett uti den provins, der produktionen varit störst. Wermland har gjort otroliga enskilta uppoffringar för sisa kommunikationer. en wermländningen har aldrig förstått bevaka sina intressen vid riksdagarna. Han har varit främmande för de kombinationer, som skaffat andra orter stats-banor. Wermland har ännu icke en tum af sådan bana, ehuru den mest befarna kungs-vägen mellan de båda rikena går genom denna provins, ehuru denna väg är så backig och gär vid sådana bråddjup, att hvarje god undersåte som befarit densamma bäfvade när hans konung derpå företog en färd i halkan sistlidne höst, ehuru sannolikt knappast i något landskap en statsbana bättre skulle bära sig, enär den skulle mötas af flera enskilta jernbanor och kanaler samt andra korsande vattenväar än annorstädes, samt då Wermland alltid behöfver köpa bland annat säd och stenkol, men afsätter. malm, jern och trävaror. Wermland begär nu blott — statsbanor af omkring sex mil, från Kungsvinger till Arvika, från Kristinehamn till Möckelns segelled. Månne det vore rätt om ingen kan visa att fosterlandets väl påkallar att först bygga andra bandelar — ty då skall vermländningen . veta att utan knot vänta — månne det vore rätt, att trakter al denna provins, der stora transporter med ofantlig kostnad måste ske på vägar, dem knappt en slättbo skulle våga befara, lemnas utan stambana och bygga en sådan. sannolikt mindre lönande, utmed Wetterns och Roxens stränder? Men olyckligtvis eger Wermland för närvarande oss veterligen icke en enda framstående riksdagsman, icke en enda genom samhällsställning, familjförbindelser eller talanger inflytelserik statsman; som visat sig vilia verka för dess väl. Detta är en egen tillfällighet, då Wermlands invånare annars visserligen icke stå efter något annat landskaps. I afseende å sedlighet, sville, idog het och arbetsskicklighet kunna tvärtom få mäta sig med vermländningen. När har väl odlat sina egna magra backar, går hat ut att: lära andra odla deras bördiga slät ter. Endast.1 mannaminne har Wermland skänkt fosterlandet Tegnr, Geijer och Nile Ericson. Slutligen ett ord i dagens stora fråga: Nationalitetens, brödrafolks närmåre före ning. Författaren till dessa rader. litar icke mycket på pappersband — reviderade eller icke reviderade föreningsfördrag. Men han tror, att endast de band mellan folken äro starka, som tillknytas af inbördes aktning och kärlek, af rätt förstådda gemensamma intressen. Han anser naturligt, att anförvandter och stamförvandter sluta sig tillsammans, stödja och hjelpa hvarandra. Split och söndring dem emellan anser han onaturliga samt endast kunna föranledas af för. domar eller tillfälliga missförstånd; genom dåliga ingifvelser från småaktiga eller kortsynta rådgifvare — inom styrelse, folkförsamling eller press — under tider då folken sjelfva icke ännu lärt att känna hvarandra, att förstå sina verkliga fördelar. Han tror på upplysningens makt att skingra fördomearne, att småningom undergräfva de al dessa uppresta bålverk, nationalfåfänga och afund, undantagslagar, skrån, förbudsoch skyddstullar med mera dylikt. Men ett at de bästa medel för upplysningens spridande anser han vara lättande af kommunikations anstalterna för menniskor, för bref; tidningar, böcker och varor af alla slag. Man har sett huru lättade förbindelser, ullfälle till närmare bekantskap verkat att försona tili och med fransmän och engelsmän. Hvad skola de då kunna uträtta emellan svenskar och norrmän? . Dessa fok utan annan källa till kif än den som finnes för bröder, ännu nog barnsliga att gnabbas om hvilkendera är äldst. starkast eller längst, äro likväl nu skilda icke blott-af fjell på gränsen utan ock al fjäll på ögonen. Skyndom att genombryta de förra. På ju flera ställen och dess för sådant sker, desto snarare skola desednare bortfalla. Det är ickeblott om innebyggarne på ena sidan af åsen som. de gälla dessa skaldens ord: Går man dem till mötes, så komma de emot. tr söm ve IM Meg hans aAnmlladg Dasttdan nan Adv vt