hvari kristendomen hade nedsjunkit. De oåfvo oss skriften i händerna, som förr var förbjuden att läsas. De renade läran från nenskliga påfund, så att kyrkan i allting fick ett bättre skick. Det är också troligt, att reformationen hade blifvit allmän, om de ständigt hade hållit fast vid sina första principer? ). Så uppfattades redan i midten af förra århundradet följderna af protestantismens affall från sig sjelf. Och öfverallt der man inom protestantiska kyrkor förnekar protestantismens hufvudprincip, träda de papistiska trukterna deraf ganska klart i dagen. Der tolererar och hyllar man midt i kyrkans sköte den krassaste otro och likgiltighet, endast den är förenad med ett om ock aldrig så sömnaktigt efterstafvande af de gamla dogmformlerna, och embetets emolumenter utgöra den ofta nog ganska feta premien för den kyrkans tjenare, som funnit oförenligheten mellan en eller annan dogm och en sund bibeltolkning, men ändock; för att tala med domprosten Wieselgren ?har det vettet? att tiga stilla med denna sin öfvertygelse och förutsätta att andra förstå den saken bättre än han och att han derföre bör bekänna, icke sin egen, utan andras tro. Desse äro kyrkans trogna söner, lärans stödjepelare, vore de än aldrig så usla i håde moraliskt och intellektuelt hänseende. Men den, som deremot ärligt träder fram, icko för att håna och häckla det bestående. utan för att efter sitt bästa förstind våga en dust för kristendomen, för att söka förmedla mellan dogmerna och hela det andliga tidsmedvetandet och söka förekomma att man förblandar kristendomen med en eller annan bristfällig dogm, på honom slår inom sådana kyrkosamfund hela det teologiska hatet ner; han, och icke den likgiltige eller lögnaktiga drönaren, betraktas såsom kyr kans fiende; han måste nönvändigt förföljas och undertryckas. Resultatet blir också lögn och slentrian, att tusen sinom tusen menniskor bekänna en tro, som de icke ha. Vi skola i en följande artikel närmare andersöka grunden och anledningarna till de sednaste konsistoriella kättarmålen.