Aftonbladet – 21 mars 1862, sida 2

half mil från Aberogwin ligger en obetydlig by, uppbyggd af några stenhuggare, hvilka arbeta vid Penberriog, ett skifferbrott som, tillika med den förutnämnda byn, strängeligen förbjudes för resande, såväl af vägvisare som af resehandböcker, emedan det i norra delen af Wales finnes större: stenbrott, der till och med fyra å fem tusen arbetare sysselsättas och emedan resande, såväl som andra menniskor, gerna vilja hafva allt i stor skala. Det finnes i Wales ett dussin berg, från hvilka man har en skönare utsigt än från spetsen af Snowdon, men Snowdon är så och så många fot högre än de öfriga bergen och hvar och en, som besöker Wales, sträfvar derföre upp till dess spets och ropar: voilå un fait accompli! År det högsta berg, den vidsträcktaste sjö, det bredaste vattenfall också alltid det skönaste? Eller kunna vi ej blifva lika bedragna på det kolossalas skönhet som vii vår barndom alltid bedrogo oss på det största äpplet, som vi helst ville hafva? Vid Aberogwin finnes åtminstone allt hvad som fordras för en skön utsigt: ljus och skugga, klippor och bråddjup, kullar och dalar — allt hvad blicken gerna dröjer vid och konstnären gerna målar. Teckna endast Matthew Daviss stuga från vester och berget der bakom, med dimman som rullar omkring dess sidor, och man skall genast utropa: Schweiz! Schweiz! Teökna utsigten från öster, der boningshuset skymtar fram genom en skog af lärkträd, hvilken sträcker sig ett stycke uppåt berget, der floden i sitt lekande lopp kastar sig ned utför de mossbeväxta klippornas tjugo fot höga afsatser, och man ropar: Arkadien! Arkadien! och vill dö i denna tro. Herdar i blå sidentröjor och herdinnor i spetsgarnerade jortlar, sjungande 4 la Filip Sidney, skulle ej misspryda en sådan