terna äro otvifvelaktigt af den vigt, att de göra en utförligare granskning af unions: komitens och den norska regeringens förslag öfverflödig för att stadga min ås gt, att intetdera af dessa förslag lämpligen egnar sig att läggas till grund för en ny föreningsakt. Att jag icke är ensam om denna mening, sluter jag till, dels af den långa tid, under hvilken dessa förslag hvilat så godt som utan påminnelse från något håll, oaktadt . förslagen redan länge, åtminstone i Norge, varit temligen allmänt kända och i Sverge blifvit meddelade åtskilliga af rikets ständers utskott vid de tvenne sista riksdaarne, dels också deraf, att H. M:t under oppet af denna tid till särskild behandling företagit flera af de i förslagen omhandlade frågorna och dessutom ansett nödigt att tillsälta nya komit6er för enskilda dithörande ämnens ytterligare pröfning. Ovisst torde det också vara, huruvida pluraliteten af den norska regeringens -nuvarande medlemmar, om anledning gåfves dem att yttra sig i saken, skulle biträda regeringens år 1847 afgifna utlåtande. Jao hemståaller derföre, att det täcktes behö a. M. att tillkännagifva, alt unionskomittns förslag icke omedelbart må läggas till grund ör någon framställning till båda rikenas representationer angäende antaganoe af en ny föreningsakt. Å Men derjemte måste jag i underdånighet afstyrka, att E. M. derföre nu skulie låta frågan falla, enär, enligt min öffertygelse. vissa förändringar af föreningsakten och tillägg dirtill med en hög grad af nödvändighet kräfvas. (Forts.) WSTURSEETRSNESTREDERTE