Aftonbladet – 15 mars 1862, sida 2

Hartzö yttre skärgård. Den 13 Mars hindrade tjocka all öfversigt. Stockholm den 15 Mars 1862. Herman Sandeberg. Ännu några ord i Hallinska tvistefrågan. (Insändt från Nerike.) Kyrkoherdens i Axberg, Hallins, död har oifvit anledning till mycket kannstöperi i tal och tryck. Det skulle vara ett brott emot en läsande allmänhet att, refererande eller granskande, ånyo framdraga hvad häroi i tidningarne varit synligt; likasom att uppduka nytt i samma anda. Men några ord med anledning af Hallins sednaste framträdande, Strengnäs konsistorii åtgärd, m. m., må väl vara att vänta från den ort, der han verkat: under. sina sednaste lefnadsår; särdeles som Hallinska målet ger en osökt anledning att väcka uppmärksamhet på, hvarthän det nu lagligt gällande presterliga befordringssättet kan leda och ej sällan leder. Till en början må vara sagdt: det skarpa ogillande, som Strengnäs konsistorii åtgörande och beslut framkallat inom större deten af svenska tidningspressen, har här på orten i allmänhet. ej funnit genljud...Af-den mängd personer ur skilda samhällsklasser, med hvilka insändaren härom talat, har väl appart någon enda helt och hållet ogillat konsistorii beslut, eller icke ansett detsamma i sak fullt befogadt och nödvändigt, om än mången, isynnerhet bland jurister, talat om formfel, oriktig besvärshärmvisning och mera dylikt. (Ins. har dock hört domkapitlet försvaras äfven i detta hänseende.) I korthet: Hallin har här icke funnit någon anhängare eller försvarare, ehuru mången torde finnas, som, mer eller mindre förtäckt, vare sig på grund af någon egen löslig och bakvänd undersökning, eller af lättja, motvilja för tankeansträngning och af beqvämt härmningstillegnande, delat det Hallins ir: rationella och oteologiska förmenande, som vållat hans skiljande från prestembetet. En bidragande orsak till sådant förhållande kan tydligen spåras i en anledning, hvilken i frågor af denna natur icke borde få utöfva någon inflytelse; Hallin var icke vänsäll. . Näppeligen torde någon man varit så föga omtyckt, ja tåld, som han, och detta oaktadt flera i grunden aktningsvärda egenskaper, hvarom mera nedan. Men mannen hade det ohjelpliga felet att vara tråkig; och detta kan, i våra dagar, af ingen förtjenst öfverskylas. Dertill kom att han, i allmänhet, var torftigt utrustad af naturen: hans hufvud var mera trångt än för en prest borde vara tillåtligt, hans yttre oansenligt, hans talorgan släpig och erinrande om en illa uppfilad och sömnigt gående sågs enformiga och träaktiga läte. Äfven hans kunskaper lära varit föga anmärkningsvärda, om icke för sin obefintlighet. Hans exegetiska funderingar bära ocknogsamt vittne både om trånghet och okunnighet. Sorgligt att säga var han dock, med all sin torftighet både till hufvud och kunskaper,i begge dessa hänseenden såväl som i flit och skrift atällareförmåga icke obetydligt öfverlägsen flertalet af de embetsbröder, med hvilka han på skilda orter inom stiftet oftast kom iberöring. Och då han ej kunde undgå att sjelf märka detta, var det föga underligt att tan, icke saknande sin goda portion envis: het i förening med en stark fastän förvillad rättekänsla, fattade — och uttalade — stort förakt för mängden af ståndsbröderna, såmt genom sin sålunda uppkomna eller befästade enstörighet ännu mera stärktes i sina villomeningar. Ins. har nämnt det orimliga i presternas befordringsväsende — ika orimligt, pastoraterna må vara regala eller konsistoriela, eller patronela. (Att de sistnämnda på sedoare tider oftast blifvit bäst tillsatta, är ett undantagsförhållande och kan ej försvara det orimliga och godtyckliga i patrbnatsrätten, den der lätt kan:falla i händerna på mindre lämpliga subjekter.) En anekdot från Hallins befordran till Axberg må tjena i stället för kommentar. Af de tre sökande, som, på grund af år och pappersmeriter, blitvit uppförda på förslaget till Axbergs pastorat och emellan hvilka det ålåg församlingen att välja, erhöll Hallin betydligt öfvervägande röstpluralitet. En af de röstande, tillfrågad om anledningen härtill, enär omtaldt vore att Hallin i allmänhet ej varit omtyckt af sinal. får, samt om öfverlägsna predikogåfvor omslämt församlingen, gaf till svar: ?Anej, han predikade som en stackare, men när månj: måste välja mellan tre.., så tager man det, som man hoppas först bli qvilt?. Han be. gagnade härvid elt ord af två bokstälver, så groft att det ej bör i tryck återgifvas, helst det sannolikt var här orättvist, hvarom insändaren, som nu ej minnes de medföreslagna, ej heller är i tillfälle att skaffa visshet. Men om uttrycket ock här ej var fullt rättvist och HMmplige så är det, Gudi klagadt, icke så sällan fullt befogadt. Mer än en gång inträffar att vederbörande dom: kapitel på förslag till presterliga befordrin ger uppföra och för profs afläggande på skicka vederbörande församlingar tre äoför vitliga: och skickliga prestmän, hvilka hvarken äro dd prestmän, eller od det enskilda lifvet, eller i något afseende skickliga till sitt kall. Icke sällan är den bekanta ordleken — då en öfverröstad biskop föreslog att istället. för orden fullt oklandrad, sätta Sfull, oklandrad — på sin lats; och ännu oftare är okunnigheten alltör framstående; — sen så länge församingarne sjelfva låta sig härmed nöja, så änge de hafva så få andeliga behof eller å stor feghet och menniskofruktan att de cke, till trots för domkapitlens orlofsedlar,; slika fall enhälligt förena gig att fordra ndra kunniga och skickliga män, verkliga TE ST LR 10 NEN Va a CC COM RN -6 UD frn I I nt FR RR js fir