Aftonbladet – 14 mars 1862, sida 3

att bespara honom mödan ätt tänka öfver de källor, ur hviika hans välsignelse utgja: ter sig. Vid lan tbruksakademier hade han ärt alt landibrukets sanna konst bestod deri. utt af det i jorden befintliga outtömliga läderförrådet inom körtaste tid och med min sta köstnad tillskära så många skor som möjtigt, och den syntes honom vara deh bästvl ärare, som längst hade bragt denna konst! För upprätthållande, af .denna lära fann: let tillräckligt med röster, och en af dej största skador den medförde var att de landtbrukare, hvilka undantagsvis voro så lyckliga, att de erhöllo höga, alltid lika och ii ch med stigande afkastningar af sina fäl och förvärfvade sig förmögenhet, tillräknales som skicklighet och förständ, hvad som de hade att tacka deres jord, hvilken fri villigt gaf-dem hvad som ej lyckades andra att afvinna sin, äfven med den största an strängning. Mot det i ögonen fällande faktum, att skördarne aftogo på oräkneliga fält. ställde dessa män sina egna lokala försök. hviika bevisade att jemnvigisläran i landi bruket vore utan fel; om blott de andra ville besluta sig för att följa den metod, som til! skyndade dem så stora fördelar, så skulle au deras nöd vara slutad; att all åkerjord var af samma beskaffenhet som deras egen. förstods af sig sjelft, och äfvenså att den, i enlighet med deras erfarenhet, var outtömlig på vilkoren för fruktbarheten. Öfverensstämmande med den sanna erfarenheten var visserligen blött det faktum, att desse lyckliga landtbrukares åkerfält ännu lemnade hög afkastning endast derföre, att de ännu ej voro utsugna, men ingen var i stånd at: be vara den frågan, huru länge han kunde påräkna att erhålla sådana skördar? Meclj besvarandet åf dylika frågor befattar sig vis serligen icke handtverket, eller som man i åkerbruket säger praktiken, men klokt hade I det måhända likväl varit att taga dem i öfvervägande. Hvad som stod i vägen för 11 sådant öfvervägande var sjeltva läran; det hade blifvit en trosartikel att jordens växtkraft var outtömhg, ty skulle den kunna uttömmas, så hade ju åkerbrukssystemet icke haft någon grundval, och att tvifla på dess riktighet, vore att låta påskina ett afsigthgi förnekande af sjelfva sanningen. Efter en följd af år ökade sig likväl svårighefer af alla slag och i allt-vidare kretsar gjorde sig en stor brist på gödsel kän. bar; med tippbjudande af alla krafter lyckades det icke för den ena att med de för handen varande medlen öka afkastoningarne af säd och kött; hvad som andra med nöd kunde åstadkomma i andra trakter, var att akta sig för en hastigare minskning afskördarne. Att landtbruket i sådant trångmål icke kunde tillfredsställa den stigande befolkningens behof faller af sig sielft. Emellertid bade, bland naturvetenskaperna. kemien framskridit så långt i utveckling, att den kunde taga del i utvecklingen på andra områden, och då kemistens arbeten vände: sig till-utforskändet af vilkoren för växter-Å bes och djurens, lif, så berörde de äfven iendtbruket. Kemien hade börjat med att på det noste studera växten till alla dess delar, der andersökte bladen, stjelkarne, rötterna och frukterha, den följde företeelserna vid djutens näring, och hvad som blef af födan i deras kropp, den analyserade slutligen åker jorden från de mest olika trakter afjorden Det visade sig, att växterna i sig upptags vissa beståndsdelar af jorden, hvilka tje Bade till deras bildande och återstodo som ska vid växternas förbränning, att dessa ask åndsdelar voro detsamma för växternar ng, som bröd och kött för menniskorn: iler foder för kreäturen, att den fruktbar: ;;den innehöll mycket, den-ofruktbara myc ;t litet af dessa näringsämnen; att der ruktbara jorden blef fruktbar om ma kade deras mängd i densamma; att der fruktbara jorden måste småningom blifve afruktbar, emedän genom odling af väx ter och dessas borttagande, förrädet i jordem af dessa näringsämnen alltid blef min dre; att hvad söm sålunda blifvit borttage: rtån jorden, måste fullständigt återgifvas densimma, om den åter. skall blifva fruktbar: alt Om ersättningen icke var fullkomlig, kundt :san icke räkna på att återfå samma skör lar, och blott genom förökande af dess: väringsämnen i-jorden kunde afkastningarn: höjes: Keinien visade sedermera att men niskormas och djurens föda förhåller sig i deras iktopp som i en ugn; i hvilken den törbrännes; urinen och de fasta exkremen erna äro födans aska, blandad med sot oci nullkomliga produkter af dennes förbrän ving, och deras goda verkan på jorden: ä ått förklarlig, då man i dem kan återge Orden det man i kulturväxterna fråntagi, ensamma, men att man med den på e pendom producerade-stallgödseln icke på :ångden-kan drifva åketbruket, emedan mar åt jorden icke återger allt det, söm man i grödorna fört till ståderna. TDandtbrukarer ajåste detföre vara betänkt på att ersätt 1e näringsämnen, som, -srallgödseln -sakahr, ur andra källor; de utsugnafälten kund: blott genom -bigödningsämnen åter göra: fruktbara. Landtbrukårens uppgift bestå icke deti, ätt på jordens Hekostnad produ cera höga skördar, hvilka. endast förorsak: alt jorden tidigare utarmas, utan att åstadkomma höga och alltid stigande skördar aj evig varaktighet. (På detta sätt visade vetenskapen hurt, jordens växtkraft egentligen är, hon fast ställde naturlagarne för åkerbruket; hon hönp visade på, huru det af Thaer uppställda systemet för åkerbruketskulle-hafva visathel andra resulfåt, om detta utmärkta snille Had: kännt jordens salina växtkraft och på de kunhbat grunda sin jemvigtslära i åkerbruket, eller om, under utvecklingen af denna lära. Undervisningen i 1 ndtbruket håde fallit händerna -på män med vetenskaplig bild: ning och icke i handtverkårnes. be An mo tr SR AR RR a AS NT a SA