Aftonbladet – 14 mars 1862, sida 3

dessa skölör ett på Tantlet Källa dem Ho petit afslutna från den lifliga vetenskapiga rörelsen, ty blott på detta: sätt var det n tt tilllörsökra derås lärosvstem öch sälniog en viss varaktighet. inder, såsom England och Frankrike, kärnan af den åkerbruksidkande befolkn icke var förgiftod af någon irrlära, gick utvecklingen af den nya läran sin naturetliga gång. Grundsatserna i och för sig blefvo erkända som oäntastliga; blott öfver sätet och omset för deras användande uppstodo årstvister; det var de engelska och franlandtbrukarnes lärotid, under hvilken de 1e förstå grunderna öch känna deras rätta ändande. i Deremot ansågs de nya lärosatserna af ankäingarne och predikarne af det i Tysktand bildade åkerbrokssystemet som oberättigade anspråk ; blottade på alla näturvetehika kunskaper, förstöda de icke de otajord-; västoch gödselanalysernas sammishang med läran, och att den nya teorit blott var ett uttryck för sjelfva fakto, De voro vana ett benämna de tillfälliga inal och de förklaringar, som de gjort sg ber åkerbrökets fenomener med ordet teori, ch visste att den teoriX, som den ena hade appgejort för sig, icke hade något värde för lev andra; ja det gällde som grundsats, att ler praktiska maärnen i sitt görande och låare icke borde Iåta leda sig af teorier, tva blott af SomständigheterX och Sförhålaulen, Att dessa omständigheter och förvå! anden voro naturlagar, visste hanicke, ika så litet som han begrep att vetenskajer; lemtiade Hans yrke i och för sig obeöjt, och dennes mål var att skaffa honom ju öfver de handlingar, som bestämde omtändigheter och förhållandent. För de tyska landtbruksskolorna syntes de 1yr lärorna icke allenast som oberättigade, a rent ut som personliga angrepp och Örvärmelser; ty voro de sanna, så hade u deras åkerbruksmetod varit motsatsen till :n rationel sådan, och-de sjelfva hade icke varit befordrare, uten förstörare af det framida åkerbrukets trefnad. ; ; Om alla landtbrukarens handlingar i sjelfva verket beberskades af tvingande naturlagar, så var det ju dåraktigt att tro honom hafva den minsta makt öfver sin jord, och att hans flit, hans erfarenhet och skicklighet skulle förmå att framkalla en lönande skörd af en växt på en jord, för hvilken dess sammansättning icke var, passande; Y icke landtbrutaren, utan jorden väljer de växter som äro lämpliga för densamma; han nedlägger blott dess frö i jorden och hans skarpsinnes verksamhet består deri, atthan vet att tolka, hved hans jord säger honom: Hvad som ligger i hans förmåga och utgör hans konst uinghränker sig dertill att upptäcka och utljercna debrister och bortskaffa de motstånd, som hindra hans jord att löna den omvårdnad han egnar densamma. ; Detta allt låg visserligen i den nya läran och derftill kom, att med dess öfvergång i det vetenskapliga yrket förlorade landtbruket sin hittills varande karakter. Allt kunde hädanefter icke mera vara ett roligt tidsföririf för gentlemannen ; de källor af kraft, hf välfärd och rikedom; som lågo i densamma, misskändes en lång tid af den tyska lanztbrukaren. (Forts.)