Aftonbladet – 12 mars 1862, sida 1

och för större stilar beräknas priset efter det tryckeriet, Stora Nygatan IN:o 21.1 Serviens och de rumeniska provinsernas angelägenheter äro ej egnade att förminska dessa farhågor. Furstarne Obrenovich och Cousa dölja numera nästan icke sin afsigt alt afskudda den suveräna makten och allt mer och mer emancipera sig från Turkriet. Den ottomaniska Porten har fåfängt protesterat mot den titel af Rumenien, som Cousa tillvällat sig. Österrike tyckes icke vara benäget att erkänna denna enhets betecknande titel, men dess handelsintressen skola sannolikt nödga det att låta saken passera. De: protesterade äfven på sin tid förgäfves mot titeln: förenade provinser. och de resande, som infunno sig vid den österrikiska gränsen, försedda med pass, som innehöllo denna icke i makternas protokoller omnämnda qvalifikation, måste en tid bortåt vända om. Men furst Cousa framhärdade i sina enhetssträfvanden, och Österrike måste gifva med sig. . Hvad Turkiet angår, så påstår man, att det, efter att ha insett dårskapen af sina protester, nu har för afsigt att ingå i förbidelser med regeringarne i Belgrad och Bucharest samt sända beskickningar till dessa båda uppstudsiga hufvudstäder. Baron Pillersdorfs, den fordne inrikesministern från 1848, död har gjort ett smärt. samt intryck. : Han mottog, sittande i sin ländstol och klädd såsom till en fest, kyrkans välsignelse. Han tog derefter afsked af medlemmarne af sin familj, bad dem i sitt namn framföra några vänskapliga ord till sina älskade medbröderi representantkammaren och yttrade derpå följande ord: Nu är allt i sin ordning!4 Han gick åter till sängs och hade snart upphört att lefva. 5åsom man vet, återgaf kejsaren för någon tid sedan åt honom hans värdigheter och ordnar. Den aflidne var djupt rörd deröfver, och hans sista ögonblick, hvilka ej oroades af något bittert minne, voro rörande för sitt lugn och sin frid. : Affären med-.de identiska noterna är ej slut. Grefve Rechberg svarade den 24 Februari på grefve Bernstorffs depesch af den 14 i samma månad, och stod fast vid sitt förbehåll i afseende å de enskilda allianser, som Preussen ville ingå med andra tyska stater Clin artikeln II i förbundsfördraget i Wien, tilläggande, att hvarje lyckosam reform måste till utgångspunkt ha en ömsesidig garanti för förbundsmedlemmarnes besittningar utom Tyskland, I tolf års tid har Österrike framställt detta anspråk, hvilket innebär att tillförsäkra detsamma förbundstruppernas hjelp att försvåra Venetien. Det har aldrig lyckats deri. Preussen beviljade denna garanti, och detta till på köpet på ett tvetydigt sätt, blott under det orientaliska kriget och endast så länge detta varade. Om wienerkabinettet nu gör ett nytt försök, är det icke derföre att det hoppas kunna förmå Preussen att garantera Venetien i ett ögonblick, då Italiens erkännande åtminstone är under diskussion i. Berlin, äfven om detta ännu skulle låta vänta på sig. Men Österrike beräknar, att som Ce öfriga regeringarne, hvar i sin ordning, skola besvara grefve Bernstorffs depesch — flera ha redan gjort det — i analoga, om också icke identiska noter, skola dessa regermgar omfatta Österrikes åsigt rörande garantien för dess besittningar utom Tyskland. Dermed vore ändock något vunnet, Denna garanti, beviljad af Tysklands sekundära regeringar, för Venetien och Ungern är väl af föga vär: de, då Preussen bestämdt vägrar sin garanti; om Österrike löper fara att förlora sina italienska besit:ningar kunna ej baierska och hanoverska soldater förhindra denna förlust för Österrike. Enligt förbundslagarne kunna förbundsmedlemmarne föröfrigt icke låta sina trupper rycka ut isoleradt, för att understödja någon af stormakterna, som är invecklad i kri. med en främmande makt, utan att ett förbundsbeslut derom utfärdats. Men Preussens opposition vore tillräcklig att lägga hinder i vägen för ett dylikt beslut. Icke förty anser wienerkabinettet fördelaktigt för sig att väcka missnöje inom förbundet. Divide et impera var Metternichs oföränderliga valspråk i Tyskland såväl som i Österrike, och detta är ännu regeln för wienerkabinettets uppförende i dess förhållanden till de förbundsmedlemmar, som det vanligen gruperar omkring sig. Det söker söndra dem rån Preussen, för att efter behag styra dem. Och dertill finnes intet kraftigare medel än att i Berlin och Frankfurt åleruppväcka den gamla diskussionen om de tyska ståternas garanti och militärförsvar för Österrikes besittningar utom Tyskland. Jag mäste emellertid, innan jag slutar, anmärka, att det ännu i denna stund icke är så alldeles säkert, att de medelstora staterna och de öfriga stater, som tillhöra hvad man kallär Wirzburgerlägret, adopterat det österrikiska programmet i detta afseende. n P. 8. Österrike och Wirzburgerkoalitioben ha besvarat grefve Bernstorfis depesch af den 14 Februari. Deras depescher måste nu vara ankomna till Berlin. Denna gång är det icke noter, utan helt enkelt depescher, som endast upprepa samma argumenter. Österrike tyckes icke ha begärt Preussens garanti för dess besittningar utom Tyskland. Man visste mycket väl i Wien, att Preussen ej skulle samtycka dertill, och man har derföre afstått derifrån. K. M:t har, enligt Posttidningen, i går, uppå derom gjord ansökning, beviljat revisionssekreteraren T. H. Bergstedt afsked med pension, samt till revisionssekreterare utnämnt och förordnat assessorn uti Svea hofrätt B. W. Hernblom. . — K. M:t har, den 4uti innevarande månad, utnämnt och förordnat: vid Göta artilleriregemente: till kapten; fdr bntaRn JV: 3 RAA TR 4310 IK RRE