Aftonbladet – 10 mars 1862, sida 2

da bl5, OCH på del all ucn Stora. allmanneten må kunna göra sig ett begrepp om de medel, som användas till eanningens utforskande. , I dag skulle jag likväl afvika från det häfdvunna bruket och svika er väntan, m. h., om jag nu genast begynte med alltför konstmessiga undersökningar; detta inledande föredrag må i stället egnas åt en öfversigt af det utmärkande hos de folkstammar, hvilkas språk och skrifter Vi sedan skola tillsammans studera, jemte deras roll i verldshistorien och deras andel i civilisationens verk. Det vigtigaste resultat, hvartill de-sednast förflutna femtio årens häfdforskning och språkforskning kommit, är upptäckten inom vårt slägtes allmänna utvecklingsförlopp af två särskilda folkelementer, som, blandade i olika One utgöra sjelfva uppränningen till historiens väf. Redan i sjuttonte århundradet, och till och med ännu närmare medeltiden, hade man funnit att hebråerna, fenisierna, kartaginenserna;, syrierna, i ett visst tidskifte äfven babylonierna, liksom Araberna och Abyssinierna samtligen talade sådana språk, som voro sinsemellan beslägtade. Fichhorn har i förra århundradet föreslagit benämningen Semitiska för dessa språk; och man kan bibehålla denna benämning, huru oegentlig den för öfrigt är. I början af innevarande århundrade gjordes en motsvarande upptäckt, icke mindre vigtig. Genom den kännedom om BSanskritspråket, för hvilken vi hafva att tacka engelska lärde i Kalkutta, kommo tyska språkforskare, och isynnerhet Bopp, till den ovederläggliga slutföljden, att de hinduiska braminernas nyssnämnda lärda fornspråk, så väl som persiskan, armeniskan, åtskilliga kaukasiska dialekter, grekiskan, latinet jemte dettas afkomlingar, tillika med de slaviska, germaniska och eceltiska språken, bildade ett annat ännu mera vidtomfattande helt, men fullkomligen skildt ifrån den semitiska språkflocken. Man gaf detta nya språkslägte namn af det indo-germaniska, eller — och rättare — det indo-europeiska. Gränslinien emellan de begge språkflockarne, anad under jemförelserna dem emellan, blef snart fullständigt fastställd, och bekräftades.ytterligare, genom den helt olika karakteren aflitteraturen, samhällsinrättningarne, sederna och religionerna hos de stammar, som talade de två olika språkslägtena. När man noggrannt skärskådar dem ifrån en dem samtligen omfattande synpunkt, varseblifver man i den antika litteraturen hos hinduerna, perserna, grekerna, de germaniska stammarne, en mängd gemensamma drag, beroende på en djup öfverensstämmelse ilynHet. — På samma sätt finner man å en anHan sidamycketgemensamt i hebreernas och arabernas skrifter; men så föga likhet som möjligt med indo-europternas. Hos de semitiska folken skulle man fåfängt leta efter en hjeltedikt eller en tragedi; hos indo-europerna lika fåfängt efter arabernas Kasida eller det slags vältalighet som utmärker de judiska profeterna och alkoranen. Man kan säga detsamma om samhällsinrättningarne. Indo-europ6erna egde sedan urminnes tider ett rättstillstånd , hvars uttryck återfinnas icke mindre i hinduernas bramanast än i de fornromerska legalitetsformlerna, så väl som i göternas, germanernas, celternas och slavernas laghäfder; hvaremot hebreernas och arabernas patriarkaliska lefnadssätt var bundet vid helt andra åsigter. Jemnförelsen emellan aa har slutligen häröfver kastat den klaraste dagern. Bredvid den jemnförande språkforskningen har i Tyskland tör icke länge sedan uppstått en jemnförande religionsforskning, hvarigenom ådagalagts att samtliga de indo-europeiska folken hade ursprungligen, jemte ett gemensamt språk, äfven en gemensam religion, hvaraf hvar och en stam medfört, från. den gemensamma vaggan, strödda andelar åt hvar sitt håll. Denna religion. var en naturdyrkan, ett firande af naturens krafter och företeel3er, och i sin filosofiska utveckling ledande till ett slags allguderi (panteism): De semitiska folkens religiösa utveckling lydde helt andra lagar. Judaismen, kristianismen, islamismen bära en absolut dogmatisk prägel; en sträng engudsdyrkan, monoteism, skiljer dem djupt ifrån de indo-europeiska fr eller från hvad vi kalla hedenom. Vi varseblifya följaktligen här två fullkomligt åtskilda individualiteter, som i visst hänseende intaga nära nog historiens hela område, och utgöra likasom två poler för menniskoslägtets rörelser. Jag sade nära no historiens hela område; ty utom dessa tv stora individualiteter träffas två eller tre andra, som skönjas tillräckligt af vetenskapen, och hvilkas inflytande visst icke saknar märkvärdighet. Kina är t. ex. en verld för sig sjelf; och om vi lemna det derhän jemte de mongoliska stammarne, hvilka endast uppfrädt som förstörelseverktyg mot andra. ståmmars verksamhet, så framstår Egypten såsom en ansenlig deltagare i verldskistorien, och en som hvarken var semitisk eller indoeuropeisk. Babylon var icke heller helt och hållet semitiskt; det tycks ha ursprungligen egt en bildningstyp som liknade Egyptens. an kan till och med i allmänhet säga, att innan de indo-europeiska och semitiska folken uppträdde på fstoriets fält, egde verlden redan ganska uråldriga civilisationer, hos hvilka den nuvarande står i skuld för — om icke just moraliska åtminstone industriella grunddrag, jemte en långvarig erliarenhet af . lifvets materiella förhållanden. Men allt detta uråldriga öfverglänses dock at sådana fakta som Moses sändning, Cyri och Alexanders härtåg, verldens eröfring genom det grekiska snillet, kristendomen; r0mareväldet, islamismen, germanismens inkräktningar, Karl den Store, renässansen, reformationen, franska revolutionen; hela verldens ännu fortgående inkräktRA i 4