Aftonbladet – 10 mars 1862, sida 2

EONGL TEATERN. I Hr Walifis recett i fredags afton gafs för! fullsatt salong, och recettagaren, som vid: god disposition sjöng Almavivas parti: emottogs vid sitt inträde på scenen af: lifliga applåder, samt blef etter operans! slut framropad. Hvad operans gång i öfrigt beträffar, så tycktes i allmänhet nägon. matthet -hvila -deröfver, och vi återfunno. knappast förr än i sista akten den ?spirit?, som vanligen, äfven efter någon tids hvila, ! plägar utmärka en första representation af Figaros bröllop?. Framförallt gäller detta om den serie af förträffliga ensemblestycken, som taga sin början vid pagens gömmande i grefvinnans kabinett ända till Bariholos, Marcellinas och Bazils inträdande, eller till aktens slut, hvarunder de qvicka och pikanta dramatiska situationerna och de desamma i de finaste och mest karakteristiska nyanser målande, fullkomnande och idealiserande melodierna oupphörligen vexla och aflösa hvarandra. Utan en innerlig samverkan emellan de instrumentala och vokala krafterna samt derlill en synnerlig pe och friskhet i den dramatiska framställningen, måste naturligtvis åtskilligt gå törloradt. MIl Andree, som, för sitt förjenstfulla utförande af grefvinnans stora aria i tredje akten, erhöll mycket bifall, tycktes under de ofvannämnda scenerna ädagalägga en alltför lugn och passiv uppfattning af rollen. Hr Lundbergh, hvilken: såsom vanligt förträffligt uppbär Figaros rol, erhöll en välförtjent Tramropning efter sitt särdeles lifliga och färgrika föredrag af den if genialisk humor sprittande arian i sista akten. Kostymerna voro till största delen aya och ganska vackra. De efter operans slut förevisade, af -hr Bournonville med synnerlig smak och omsorg anordnade tablåerna, hyarunder ouveriuren till Trollflöjten? spelades af orkestern, voro af mycken effekt och skänkte ett. lifligt intresse. I den första tablåen såg man till höger Mozart (hr Hartman) sittande vid sitt klaver och bekransad af sin sänggudinna (fru Hedin), samt framför honom: församlade samtliga personerna i ?Figaros bröllop?, i hvilkas midt syntes Figaro, ej mindre lyckligt här än i operan. representerad af hr Lundbergh. Mozart var, såsom man kunde finna och som sig borde, kopierad efter porträtter från hans yogre dagar, om man så får uttrycka sig, då han aldrig hannstill mer än 36 års ålder, och ej efter de sednare, der det lidande uttrycket tagit öfverhand. Hos den vackra sånggudinanan skulle man måhända kunnat önska ett något mindre allvarligt och mera svärmiskt uttryck, ehuru gerna må .medgifvas svårigheten af att utan tillhjelp af en rörlig mimik framställa bilden af den sångmö, på hvilken helt visst kunna hänföras skaldens ord: Djup som de tankar, natten biktat, Ljus, som dem dagen skiner på, och klar. Uti den andra tablån framställdes Sarastro förenande Tamino och Pamina, samt Titus förlåtande Sextus, hvaraf den förstnämnda genom en viss rörlighet hos de medverkande blef en något för mycket lefvande tafla. I tredje tablån: Don Juan (hr Arlberg) bjudande guvernören till sin souper, hade varit att önska både i mimiskt uttryck och hållning något mera af det nonchalanta trots, som utgör ett grunddrag i Don Juans skaplynne och minst bör saknas i denna scen. I den fjerde och sista tablån, hänsyftande på Reqviem, föreställes Religionen upptagande Psyche till de sällas boningar. Naturligtvis får man här icke tänka sig den grekiska Psyche, som uppväckte Venus yrede och Amors kärlek, utan, efter ordets betydelse, en personifikation af menniskans själ. Dessa tablåer förevisades sålunda, att hvarje ny tablå höjde sig öfver den föregående, så att man vid den sista hade den storartade anblicken af alla de mest framstående personerna och scenerna ur den store tonskaldens verk. Det ypperliga utförandet af den vackra iden att förherrliga minnet af ett af de rikaste snillen och en at de underbaraste företeelser, som exi sterat, kunde icke förfela att göra ett djupt och upplyftande intryck.