Aftonbladet – 6 mars 1862, sida 2

till så mycket jag kan, om ni än skulle hänga en stekt kalkon, fylld med kastanier (en rätt, som jag hört talas om, men aldrig sett) för ögonen på mig, så kan jag ej sätta mig in i karakteren. Om jag vågade gifva ert lysande snille ett ödmjukt råd. Antag, att ni ville måla någon munter gynnare, sådan som ig sett i baletterna på operan, de der små filurerna med spetsiga öron, som se så uppsluppna och tokroliga ut, smäckfulla som de äro af vin och skälm stycken. Ack, det kunde jag göra, och i ögonblicket sprang . Zambetto på fötter och stod, en beundransvärd bild af en dansande faun. Bravissimo!4 utropade konstnären, hänförd af förändringen. Du har rätt; präktigh så skall det gå; rör dig icke, om ditt lif är dig kärt! Öppna munnen en liten smula till; visa dina hvita tänder. Du kan väl icke göra dina öron en smula längre, det är skada! Jag säger dig, Zambetto, hvad skall jag göra ned min första skizz? Jag måstebestämdt svälta dig igen för att få sluta den. Oh, excellenza! tJag måste, alldeles nödvändigt. Se icke bedröfvad ut, din slyngel, eller du förderfvar min tafla. Se så, krra app dig nu, jag skall hålla dig vid godt hull. för den här taflan och svälta dig för den andra. Fasta den ena dagen, karneval den andra. Målaren var snart fördjupad i sitt arbete; hvad Zambetto angår, vär hans. sinne så fullt sf de många nöjen han skulle förskaffa sig för sin silfverslant, att han bibehöll det förnöjda leendet en hel timma. Nu kan det vora nog. för i dag. Skizzen är färdig, sade artisten slutligen. Här är Zwanzigern. Kom hit i morgon, och fastande, kom ihåg det;4 och han pekade på dörren. — 4Skall jag komma när ers nåd låter någontiog falla i hufvudet på mig? Nog med detta. Jag skulle särskilt råda dig att se rakt framför dig.