Aftonbladet – 4 mars 1862, sida 3

klassen, den nedersta klassen af skolans öfre afdelning, icke så. Det var under dessa förhålanden, som rektor fredagsmorgonen den 1 dennes under pågående lektion med nedre sjunde latinklassen, hvilken har sitt rum alldeles under nedre sjette latinklassens, derlektor Björck hade ektion under samma tid, erfor ett allt star kare och starkare sorl och oväsen i rummet ofvanför. Oväsendet blef slutligen så långvarigt och starkt, att för bullret deruppe ektion i nedre sjunde latinklassen ej kunde fort sättas. Rektor gick då upp i nedre sjette latin klassen och fann lektor Björck omgifven af fullständig oordning och buller. De 5 å 6 alnar ånga bordsskifvorna, som ungdomen hade lossat från dithörande fot,användes af okynniga lärjungar, som suto bakom borden, att knuffa de framför sittande i ryggen. Villervallan var fullständig vid rektors inträde. Rektor tillfrågade lektor Björck, hvad vill detta säga? Hvartill denne svarade: Jag säger visst till om ordning. men de lyda mig icke. Det var då efter så många förnyade varningar och så många förnyade förolämpnirgar mot lektor Björck från ungdomens sida, som rektor beslöt att göra en bestämd brytning i lärjungarnes förhållande till lektor Björck. Bland lärjungarne, som krånglade med borden, framkallades först W., emedar han tycktes fortfarande hafva nöje af sitt okynne. Rektor gaf honom två örfilar, hvarefter han fick gå till sitt rum. Derefter framkallades S., som erkände sig hafva krånglat med borden ock dessutom erkände sig hafva burit sig illa åt på bönrummet dagen förut. Han erhöll alldeles lika bestraffning. Derefter sade rektor: jag kommer igen efter timmens slut, då lektor Björck får uppgifva de okynnigaste. Rektor gick åter ned i sjunde latinklassen, fortsatte lektionen till timmens slut och gick derefter åter upp i nedre jette Jatinklassen. Efter uppmaning till lektor jörck att uppgifva de lärjungar som svårast förbrutit sig, nämnde läraren först W. Emedan denne förut hade fått bestraffning, uppmanade rektor läraren att nämna dem, han vidare ansåg :Isåsom de okynnigaste. Då nämdes N. M., som af rektor bekom två örfilar ; derefter nämndes Ö., som utom deltagande i de andras krångel med borden hade under lektionen till sin och kamraters förlustelse vandrat på golfvet. Denne fick tre örfilar. Derefter nämdes A. T., som fick två; I derefter nämdes L., som fick likaledes två; derefter L., som fick en. L., som sysselsatt sig med att hvissla under lektionen, flick slutligen två. Dagen derpå tillfrågade rektor hvarje lärjunge särskildt, om han deltagit i krånglet med borden. Då anmälte sig W. och H. Rektor förklarade, att han hoppades, att de sedan de erkänt sin skuld skulle genom andras erhållna bestraffning för framtiden låta sig afhållas från öfverträdelse. ÅN. M., som sednare af lektor Björck uppgifvits såsom en af de aldra okynnigaste under lektorns lektioner, erhöll två örfilar. Slutligen framkallade rektor ynglingen B., som just varit sysselsatt med bordknuffandet, då rektor kom in till lektor Björck i klassen dagen förut. På tillfrågan af rektor, som förundrade sig, att B. var den ende af de brottslige, som icke anmälde sig sjelf, huruvida B. var med om krånglet med borden, I svarade denne nej. Han fick då två örfiiar af T rektor. Då sade B.: Jag kan ej tvingas att ljuga på mig sjelf. Rektor frågade mig, om jag krånglat med bordet, som var bakom mig. . Sedan rektor förvissat sig, att ingen enda af del. omgifvande lärjungarne kunnat uppfatta rektors I ord i den mening, som B. föregaf sig hafva uppfattat dem, frågade han åter B., om han deltagit Ik: i krånglet med borden: och fick denne då tvål örfilar. Således är enkla faktum följande: åtskilliga de mest skyldiga lärjungar i en talrik klass, af 30 lärjungar, som längre tid, oaktadt lärarens både milda tillsägelser och rektors allvarliga förnyade. varningar för följderna, fortfarande groft förolämpat sin lärare, som länge och tåligt burit förolämpningarne, hafva efter erkänd Dbrottslighet blifvit med lindrig skolaga bestraffade. Hvad min egen son angår, så blifvcer visserligen han, om han försöker åsidosätta ordning och pligt, återförd till sitt rum och sin skyldighet med samma bestämdhet och allvar, som de öfriga i sådan belägenNet befunne lärjungar; men hvarken han eller någon annan af hans medlärjungar hafva tagit någon skada mot väggar, bord eller golf eller annat hvad tidningens sväfvande uppgifter kunna synas innebära. En rättvis domare gillar, att jag behandlar min son alldeles lika med alla andra skolans lärjungar; och att dessa sistnämnde af mig omfattas med verkligen samma tillgifvenhet, som mina egna söner, lärer svårligen kunna ogillas. Hvad städningen i Odinslund angår, så ansåg jag ej olämpligt, att den gosse, som erkänt sig af okynne ditlagt en mängd grenar och qvistar, fick sig ålagdt att också bära dem derifrån. Allvaret i tänkesätt, sjelfständigheten och dugligheten hös de män, som fostrats af skolan, utgöra den bästa vederläggningen af beskyllninarne mot densamma att förslafva och förqväfva e bästa anlag till ädla och sjelfständiga karakterer samt skapa hycklande uslingar eller skenheliga, lismande och inställsamma lycksökare, T C. Och härmed anser jag fullständig uppgift vara gifven angående det faktiska i den öfversända tidningsartikeln. Allt det öfriga deri inbegripne en mängd oriktiga citater anser jag ej behöfligt att upptaga. el Denna kris är för mig icke oväntad, då jag betänker mitt allvarliga uppsåt att göra ett slut på den långvariga traditionella benägenheten hos skolans lärjungar att genom lättsinnighet och förolämpningar gyckla med den nitiske och särdeles milde lektorn i historien. Det är med visshet kändt, att lättsinniga och okynniga ynglingar — och några sådana finnas alltid, der hundratal äro tillsammans — på. förhand skrytsamt fröjda sig öfver det sjelfsvåld, de skulle komma att bedritfva, när de en gång skulle blifva lärjungar åt nämnde lärare. En sådan sinnets riktning är det godt att, om möjligt, aflägsna. Till slut bör jag nämna, att jag aldrig låtit bestämma mitt handlingssätt af tidningsartiklar; och gör det ej heller nu. Då således skriket i tidningarne så starkt betonat nödvändigheten af mitt skiljande från embetet, så måste jag här deremot uttala den önskan att först och främst rätt); vist bedömes, huruvida i de nu af mig beslutna och verkställda bestraffningarne finnes utan min vetskap något olagligt i sak eller form och skall med glädje fullgöra mitt kall, intill dess detta blifvit afgjordt. Efter sedan detta skett är jag, så mycket än mitt kall blifvit mig för hvarje år kärare, likväl färdig att oinskränkt öfverlemna till hr erkebiskopens afgörande att bestämma, om jag till skolans gagn bör behålla eller lemna mitt embete. Om min egen duglighet eller skicklighet hyser jag inga höga tankar, under det jag högt värderar tillfället att verka . för de ungas bildning. Önskar derföre hr erkebiskopen af öfvertygelse en annan rektor, så behöfves endast att gifva mig det tillkänna, ochi: denna önskan skall blifva uppfylld. Men ett afgörande, som man gerna öfverlemnar åt en upplyst chef, kan man svårligen med skäl öfverlemna åt skriket i tidningarne. Upsala den 23 Februari 1862: Rudolf Annerstedt. Frågan om jordbruksstatistik.