Aftonbladet – 1 mars 1862, sida 1

rala fraktionen och iramätskridandets paru framställt förslag om återställande af 1831 års statsförfattning: Den 14 och 15 Februari föreföllo hfliga debatter i representantkammaren. Några talare, deribland synnerhet hr Twesten, hvilken efter sin duell med general von Manteuffel ännu måste bära sin arm i band, talade med stor hänförelse och vältalighet för rätt och frihet. De ådagalade, att om författningsskandalen i Kurhessen icke återtoges, ingen statsförfattning i Tyskland längre skulle vara säker för förförbundsdagen. Kammaren beslöt en kraflig resolution. Ministeren förklarade sig instämma deri, men tyvärr mera i teorien än i praktiken. Den vigtiga frågan, om den hessiska kammaren på grund -af vallagen af år 1849 skulle sammankallas (hvilket ur -. rättssynpunkt är Oo vifvelaktigt), förklarade grefve Bernstorff för en skymf, och detta gjordeett ganska obehagligt intryck. Men mest var det dock i den kurhessiska debatten fråga om de identiska noter, som den österrikiska och wiärzburgska koalitionen från den 2 till den 4 dennes insändt hit, och om hvilka jag redan i mitt förra bref i allmänhet yttrade mig. Koalitionen har derigenom riktat ett hugg mot Preussen, hvars förödmjukande djupare smärtat landet än en del af regeringen. Några -officiösa xorrespondenter ha sökt öfverskyla förolämpningen; och påminna derigenom något om drängen, som fick stryk: af sin herrc i en kypares närvaro. När-herrn aflägsnat sig, sade kyparen till horom: Hör du, det der skulle jag ej hålla till godo med; jag skulle stämma min bhasbonde; du har ju vittnen! — Men drängen skubbade sig på ryggen och svarede: Åh; det får man ej taga så noga. I nästa vecka tänker husbonden icke mera derpå! ... : Så mycket är visst, att man alldeles icke gifvit någon anledning till koalitionenssteg. Greive Bernstorff hade i sin depesch af den 20 December (dertill förledd af sachsiska ministern hr von Beust) endast uttalat den åsigten, att artikela 11 i förbundsakten berättigade till att sins emellan ingå förbund af hvad slag som helst och således äfven att bilda en mindre förbundsstat i den större, äfvensom att åt en medlem deraf öfverlåta ledningen af de militära och diplomatiska ög 000 re På samma gång förklacadesig Preussen mot en reform af detstora förbundet, hvari Österrike inbegripes, ty detta förbund borde bibehålla sin folkrättsliga karakter. Den österrikiska koalitionen har nu å sin sida protesterat mot den preussiska tolkningen af artikeln 11 och föreslagit konferen3er för att rådslå om en reform äfven af det stora förbundet. -Någon garanti för de österrikiska besittningarne i Ungern och Italien aar ej uttryckligen blifvit fordrad; men det är ingen hemlighet att Österrikes slutliga afsigt är att erhålla en dylik. Detta anspråk döljer sig bakom alla: förbundsreformplaner som Österrike bringar å bane. — Preussen besvarade den 14 Februari de identiska noterna nied temligen stor energi, och förklarade derjemte, art fråga icke kunde uppstå om någon garanti för Österrikes icke-tyska område. Till slut säger grefve Bernstorff, att han ej kan yttra sig öfver reformförslag. hvilkas hufvudgrunder äro honom obekante g Detta skall gifva grefve Rechberg anledning att ännu en gång sända en not till Berlin och framlägga den s. k. stortyska reformplanen. Preussen kommer att ådagalägga, att planen är outförbar, samt skall afböja den, och dervid stannar saken tills vidare. I mitt sista bref förutsade jag, att följden if hela detta diplomatiska filttåg endast skulle bli ytterligare ett par noter och de pescher. Sådan är det stackars Tysklands själaspis, ty hvarje annan tillfredsställelse i itfseende å statsförhålländena är detsamma örnekad. Af alla de frågor, som på sednare tiden här i landet sysselsatt den allmänna uppmärksamheten, går blott en sinsäkra lösning ill mötes; jag menar frågan om handelstörIraget med ronkrike, hvilket är så godt som afselutadt. I går afton ankom Frankrikes samtycke till de sista preussiska förslagen. Fördraget kommer nu att för formens skull neddelas tullförevingsregeringarne. Underiecknandet följer derpå inom kort. Föråraset hvilar i det stora hela på fribandelsgrundsatser, och det är det fordom protektionistiska Frankrike, som skjutit den första breschen i tullföreningens skyddstullssystem. 3 1 tidningarne har mycket ordats om TItaiens erkämande af Preussen, hvilket man :ramställer såsom en följd af de identiska woterna. Men detta steg är ännu ej taget, ch det österrikiska lägret gör de etörsta insträngningar för att förekomma det. Om Ryssland skulle gifva sitt erkännande, skulle Preussen beredvilligt ansluta sig. Men att så förut, dervid hyser det betänkligheter. Det skall dock troligen gå derhän. Grefve Bernstorff önskar det, och svårigheterna möla slott från konungens sida. Man får se, om ie der kunna öfvervinnas. Men detta eviga vacklande uttröttar den allmänna meningen, ch när erkännandet slutligen sker, skall det, såsom fallet alltid är i Preussen, förfela sitt gynsamma intryck. d Emellertid förestår i representantkammaren en stor diskussion öfver den tyska fråsan, äfvensom en annan rörande Italiens erkännande. Den förra skall icke befrämja det problems lösning, som ej kan lösas i fredliga tider och med fredliga medel, men tikväl hålla sinnena vakna och aflägga vittnesbörd om hvad som rör sig inom natioaen. Ännu mera skall den italienska debatten fängsla utlandets uppmärksamhet. Man skall finna, hvilka sympatier som lifva Nordtyskland för det efter enhet sträfvande italienska folket, och antagendet af en resolution, att Italiens erkännande är ett preussiskt intresse, skall öfvertyga Österrike och de medelstora staterna, att det ej mer är att tänka på någon garanti af Preussen för an