Aftonbladet – 1 mars 1862, sida 1

STOCKHOLM den 1 Mars. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 22 Februari. Kurfursten af Hessen är ej blott en dålig furste, hvars missgerningar historien skall förtälja på sina mörkaste blad, utan äfven i sina privata förhållanden har han visat sig vara en ingalunda god menniska. Hans omgifnings lidanden äro honom likgiltiga, och det påstås icke utan skäl, att han finner bebag i dem, samt att den OT svår förklarliga egenskap man kallar skadeglädje utgör ett af grunddragen i hans karakter. I Cassel anföras tusentals exempel, söm bevisa att han verkligen är behäftad med detta själslyte. På sista tiden har isynnerhet en händelse, som äfven har sin komiska sida. ådragit sig allmän uppmärksamhet, och då det arma landet Hessen och dess värde regent nu åter kommit mycket på tal, torde det kanske roa edra läsare att höra berättelsen om denna tragikomiska tilldragelse. Kurfursten hyser ett dödligt hat till medlemmarne af andra kammaren, hvilken han flera gånger se utan att det lyckats göra henne medgörlig och förmå henne erkänna den olagliga statsförfattningen. Presidenten i den nyligen åter upplösta andra kammaren, hr Nebelthau, är 1 egenskap af den författningsenliga oppositionens ledare isynnerhet en nagel i ögat på H. K. H. — Kurfurstens barn med grefvinnan af Schaumburg, sedermera prinsessa af Hanau(kurfursten har, såsom tekant är, köpt denna sin fru al en preussisk officer), dela ingalunda sin fars åsigter och vanor, och göra icke heller någon hemlighet deraf. Så t. ex. besökte de nyligen en bal på stadens Casino och dansade der med presidenten Nebelthaus vackra och älskvärda döttrar, hvilka till och med gåfvo prinsarne sina fotografiporträtter. När prinsarne kommo hem till slottet, visade de porträtterna fär sin mor, prinsessan af Hanau; kurfursten kom dervid in och märkte, att man gömde någonting för honom. Han ville se det, och då man vägrade detta, uppstod såsom vanligt en scen. Det kom till häftiga ord. Kurfursten gick emot sin hustru. såsom om han ville slå henne — hvilket redan förut lär ha händt. Den förskräckta prinsessan ropade: Elden är lös, hvarföre kammartjenaren skyndade in. Kurfursten rusar förtörnad emot honom och frågar, hvem som ropat in honom, samt vill slutligen tilldela honom en spark. Kammartjenaren fattär sin höge herrskares fot, så att denne faller baklänges i golfvet och slår hufvudet i en spegel; H. E. H. blef lätt sårad i pan: nan. Kammartjenaren arresteras. Hela slottet är i uppror. Man vill tysta ned saken, men hela staden kände historien, och den kom älven i tidningarne. Kammartjenaren måste snart släppas ut ur fängelset, emedan man ej visste huru man skulle bete sig med honom; oeh hofmännen erhöllo befallning att hvarje morgon underrätta sig om kurfurstens helsa. Den nu aflidne generalen von Radowitz hade, såsom man vet, mycket att utstå vid hofvet i Cassel under kurfurstens fader, hos hvilken han var anställd, .emedan han tog a för kurfurstinnan, konung Fredrik Wilelm III:s syster, mot mätressväldet. Han måste begära afeked och begaf sig till Preussen. Sedermera yttrade en gång Radowiltz, att kurfurstarne af Hessen lärt oron förstå Domitianus och Caligula, ty de skulle handla alldeles på samma sätt som dessa, om det vore möjligt i nyare tider. Det är derföre icke att undra på, att den regerande kurfursten beskylles att år 1850 ha tillställt ett uppror, för att upphäfva 1831 års statsförfattning, som i lugn egt beständ i 20 år. Förbundsdagen hjelpte honom dervid och hade med ens upptäckt, att 1831 års författning var förbundsvidrig. Såsom man vet, uppträdde Preussen först för för bundsförfattningen, men led derpå ett nr. derlag i Olmitz, efter hvilket det icke kunde repa sig på 8 år. Den skamfläcken vidlå. der det, att det gemensamt med Österrike Kurhessen hjelpte till att trampa samma rät under fötterna, som det några månader föru dinlomatiskt och militäriskt försvarat. Hvaq