Aftonbladet – 28 februari 1862, sida 3

a a VY ar BIE UV UGTA DIA AVI LALANEAA de läror han vill fortfarande predika; men tvång för församlingarne att behålla den erkände skrymtaren. Öch detta kallar man ännu frihe är, likasom Norra Amerikas slafstater kalla sig fristater. Sådant osammanhang kan ej längs bestå. Här gäller ett framåt, som förfäktar de betalande folkets frihet, äfven om det vållar de löntagandes tvång att följa sina kontrakter, så ledes ett fritt valdt och fritt bibehållet tvång at känna sig bundna af sina embetseder. Våra symboliska bekännelseskrifter måste åt minstone vara lika berättigade som kontrakte; och instruktioner. De förra förklara sig ej var: jemnlika med Guds ord, de sednare påstå sig e vara ett med det rena förnuftet. Om läroverks byggnadens ledare uppgör kontrakt med en sten huggare och tvist uppstår om der skall betala: efter qvadrattummet å den synliga stenfoten el ler å stenens alla ytor, så lära begge kontrahen terna, med all aktning för det rena förnuftet — som en gång skall hinna sin högsta möjliga ut: bildning i någon säkerligen ännu ofödd filosof — dock föredraga att studera bokstäfver i kon. traktet framför de olika utläggningar af det rena förnuftets dom i frågan, der väl hvardera parter misstänker den andra att inspirationen vid tolk: ningen utgår från tolkarens egen fördel. Så må ste hvarje kyrksamfund kräfva att en konfession, som är ett menniskoord, antages af läraren, hvilken uttalar deras uppfattning af bibelns läror, om kyrksamfundet skall kunna utöfva gemensam udstjenst, gemensam uppbyggelse, och ej, d äraren väcker församlingens förargelse, inbördes kif allena blir församlingslifvets frukt. Det rike, som söndrar sig mot sig sjelft, kan ej bestå. Nu erkänna, som nämndt är, alla kristna länds: kyrkor, grekiska, katolska och protestantiska, Symboli Niceni confession om Kristi nature (enligt ordalydelsen i Upsala mötes beslut 1593): Jag tror på en Herra Jesum Christum, Guds enda Son, aff Fadhrenom föddan för evigheet. Gudh aff Gudhi, Lius aff Liuse, sannan Gudh aff sannan Gudhi, föddan och icke gjordarn (skapad), samvarande med Fadhrenom, genom hvilken allting gjord äro, hvilken för oss menniskiom och för våra saligheets skull nedherstegh aff himmelen och tog mandom, genom den helgha Anda, aff Jungfru Maria och vardt en menniska! Nog vet en hvar, att kristenheten i ett och halft årtusen funnit denna lära fullt grundad i bibeln. Ej kan en hvar vara mäktig, att vid mer eller mindre flyktig läsning i den heliga skrift straxt finna denna lära der, men måste kunna ha det vettet att erkänna, det läran ej kunnat så länge bibehålla sig, under det förnekelsen aldrig saknat tungor, om ej oräkneliga förståndiga och ärliga menniskor der funnit den i oemotsäglig klarhet. Då måste kyrksamfunden ha rätt att, för den lön de betala sina löntagare, få den läran af dem erkänd och lärd, eller ock måste de ega rätt att lemna vingården åt vingårdsmän, som sköta den efter de gifna instruktionerna. Och då dömas skall öfver dessa kyrkans tjenare, måste domrarne vara lika trogna det kyrksamfunds bekännelse, af hvilket de lönas. Då dessa grundsatser erkännas inom fria kyrkor såväl som inom statskyrkan, så måste vår klena politiska utveckling och dem gamla välkända svenska fattigdomen tagas i beräkning, när vi skola förklara, huru annars kloka oc hederliga personer fastbita sig vid den lilla, men dryga kronans kaka, under det de förneka det, för hvars värnande den kakan till nåson del räckts dem, och att allmänna rösten Änner detta vidhängande i sin ordning. Men hvad skola kyrkliga myndigheter: göra inder ett sådant utvecklingssta fam 1 vårt lands politiska bildning? Vi måste snarare säga: hvad kunna de göra? 3egära, svarar man, tryckfrihetsåtal mot den, som tryckt förnekelse af någon den rena evanseliska lärans sanningar, erkända i Upsala möes beslut 1593. Detta kan göras, om man blott vill ha gjort rågot, ehvad det än gagnar eller skadar. För nig är solklart, att ett sådant tillgörande förvärrar det onda, äfven om det ej drager straffet sfver en i brottet alldeles oskyldig person, som j ens tillhör kristna bekännelsen, utan att det traff, som kan följa, faller på författaren, hvilcen utan tvifvel ridderligt biottar sitt bröst för agens pilar. Men utan tvifvel bli de pilarne i farliga. En jury bör ju hellre fria än fälla. dm också ej illumination — i flera eller färre us — sker i alla Sverges städer, med åtmin stone en annonstidning uti, så snart telegram nerna ingått om juryns friande, så kan man vara viss, att öfverallt ganska många, kallande ig tryckfrihetens vänner och den fria forskninsens vanner, än mer att hierarkiska institutiorers fiender föga skola bry sina hufvuden med togmatiska forskningar, utan instinktmessigt: tälla sig på den anklagades sida och förklara ans lära vara sin, förrän de ännu tagit besked. ivad densamma innehär. Vi vilja ej förutsäga vilka eldar man kan komma att tända i byar-. ie, sedan illuminationen slocknat i städerna, nen kunna ej neka, om någon försäkrar, att nindre fistar kunna tända frikyrklighetsifrare pland allmogen, då man sett att den nuvarande tatskyrkliga institutionen är vanmäktig att ens. ensa sig sjelf från antikrister, som förneka suds son vara kommen i köttet; utan måste lraga i ok med de otrogna. Skottska rörelsen: vörjade och genomfördes af mindre anledning. 2j vilja vi sjelfve vålla, att andra liksom uppnanas att sätta vårt gamla hus i brand. Blotta anken på de der motsatta tolkningarne af samna jury-mannaed och samma tryckfrihetslag gör nig för öfrigt afvog mot tanken, att ett domcapitel skulie föranleda dessa eder, deraf några äl kunde komma att stämplas såsom -meneder. Hvad skall då göras, der man anser att dock lågot måste göras? om man ej med icke görandet vill ge ny fart åt tidens oro och tidens kraf? Ej vidröra tryckfrihetslagen,--som är all frirets palladium, men efter gällande lagar dömna den muntlige bekännaren af en villolära rån tjenst och lön, blott ihågkomma att gifva len dömde besvärshänvisning till hofrättent — ir säkerligen det råd, som anses ensamt återstå, mm de redan nämnda råden ej befunnits tillämplige. Jag känner mig likväl ej kunna deri instämna: Annu har jag hoppet, att hr lektor Ljungerg sjelf ingår till konungen med bönfallan om vefrielse från sitt ledamotskap i domkapitlet, då säkerligen oron märkligt lägger sig bland stfets, att ej säga rikets presterskap, hvilket han ned sin arianska bekännelse måste erkänna sig j kunnat undgå att i hög grad förarga — ty 10g känner han, att Sverges, särskildt det unler en ledamot i Göteborgs domkapitel sorteande stiftets presterskap ej kunnat annat än smärtsamt såras af hans bibel-exeges, huru lös le än i vetenskapligt hänseende måste finna den vara. Då vi ej torde anse till något tjena, att örelägga hr lektorn en tid till besinning af sin lena exegetik, enär han erkänt sig ha byggt på len i 20 år, således emottagit den med en yngings outvecklade tankegåfva, som påverkats af ;n beundrad professor — vi känna ju alla en ;ektaries beroende under en sektbildare — borde vi ej kunna hoppas mera afatt förelägga honom en betänketid rörande förslaget att han, som kan iberopa både en känd svag helsa och en collisio officiorum mellan sina privattankar och sin embetsed, måtte hos Kongl. M:t begära frihet från