Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 3

Svane SUUEL 8005 på så satt som Tallet nu ar med Lindqvist och utan att ens kunna på ringaste sätt förklara hur han detsamma bekommit, måste ovilkorligen anses hafva innehaft det med vetskap om dess oärliga åtkomst. Väl vetande detta, erkänner Lindqvist också. som ofvan synes, att om han kunde anses öfverbevisad, skulle han gjort sig skyldig till ett långt större straff än det, hvartill han blifvit dömd. Att man kan läsa mellan raderna i protokollerna de infernaliska tillställningar, för hvilka Lindqvist och hans kamrat Wiström varit utsatta, är fullkomligt riktigt, och båda två äro de att beklaga till följd af den obetänksamhet och den brist på rättskänsla, som gjort dem till offer för de infernaliska tillställningarne, hvar. med jag förmodar att Lindqvist menar de tillställningar, som tillkommit genom det system den så kallade säkerhetspolisen användt i och för sina operationer. . Hvad påståendet om falska vittnen, hvilket uttryck jag här, likasom i Wiströms besvär återfinner, kan jag ej underlåta att för densamma beskyllningen yrka ansvar å Lindqvist, ehuru jag anser detta hans påstående hafva tillkommit mera genom en inpräglad vana att begagna detta uttryck än til följd af verklig öfverläggning, i hvilket sednare fall det icke finnes nå got här andvändbart ord för att beteckna dess gemenhet. . Jag Nyeer dessutom den öfvertygelse, det hvarje vittne så noga betänker edens vigt, att ingen menniska, hvarken af den ena eller andra orsaken låter förmå sig vittna falskt — ehuru jag ej kan neka, att många af de å Lindqvists sida afhörda vittnens berättelser förefallit mig särdeles besynnerliga; men det är dock möjligt att Lindqvist under sin långvariga tisnsigoring uti goliskamnmaren, der han varit i tillfälle att studera smhällets mörkare sidor, gjort en motsatt erfarenhet. Måhända har också uttrycket tillkommut af Lindqvists skriftställarebegär att pryda sitt opus med detta grundfalska uttryck, ör att söka inbilla den rättegångshandlingarne läsande allmänheten att sanningen ligger till stöd för detsamma. I så fall tror jag dock att försöket är misslyckadt. Hvad beträffar den bekantskap rd och min hustru skulle haft med Jerngren, så är väl derom ej mycket att säga, då såväl min hustru som jag erkänt detta förhållande; och jag kan ej finna att något straffvärdt ligger deruti, att jag råkat redan som barn blifva bekant med Jerngren, hvilken då ännu ej var straffad — ett förhållande, som jag vid ransakningens början medgaf; och anledningen hvarföre min hustru ej genast medgaf detsamma är den, som hon också förklarat, att hon varnog enfaldig tro, det ettsådant medgifvande kunde lemna något stöd åt Lindqvists och Wiströms osanna angifvelse. Att vi deremot på ringaste sätt skulle haft något att skaffa med Jerngren, såsom Lindqvist och Wiström ondskefullt nog uppgifvit, är en både obestyrkt och gemen osanning. Den syftning mina motparter velat gifva åt mamsell Charlotta Almströms och polisuppsyningsmannen Törngrens vid Lindqvists besvär bifogade intyg, bestrider jag, enär den förras uppgift om Jerngrens bostad grundar sig på hvad hon af andra hört. För öfrigt anser jag det minst sagdt besynnerligt, det Lindqvist vill att ofvannämnda barndomsbekantskap med Jerngren skall anses såsom ett gravamen för mig i denna sak, då Lindqvist sjelf i mer än ett års tid hyst denne samme erngren, och att hans förehafvanden under denna tid, af ena eller andra orsaken ej varit särdeles noga bevakade, har man alla skäl antaga, då stölder tätt och ofta föröfvats i det hus. der Lindqvist är boende, utan att denne utmärkt skicklige och i tjensten nitiske säkerhetskonstapel; kunnat upptäcka gerningsmannen till dessa stölder, hvaraf en behandlats i sammnanhang med detta mål och en annan blifvit omnämnd uti dälkullan Brita Hanssons vittnesmål. Att under sådana förhållanden vilja antyda, det jag eller någon af min familj skulle stått i något otillbörligt förhållande till Jerngren, är att gå öfver ån efter vatten; ty närmast till hands ligger tanken, att den roll Jernsren spelat i detta mål varit honom förelagd at hans värd — eller måhända rättare sagdt hans husbonde — konstapeln Lindqvist. De ötriga bifogade intygen bestrider jag jam väl, såsom varande helt och hållet sanningslösa. Mycket af de Lindqvistska besvären, förutom hvad jag här ofvan anmärkt, kunde visserligen. å ena sidan taget tarfva ett svar; men då helz besvärsskriften är hållen i en anda; som i de flesta fall afviker från sjelfva sakens och synner ligast agerar på insinuationernas fält, der Lind qvists juridiska biträde synes mest bevandradt — säkerligen i saknad af bevis för rent juridisk: fakta, eller påståenden — afstår jag från något vidare. bemötande af hvad Lindqvist behaga: andraga, emedan skriftvexlingen i annat fal skulle till ett slags polemik urarta från sitt egent liga ändamål, som är att inför domstolen på et: klart och tydligt sätt lägga i dagen blott hva: som med saken hafver gemenskap eller på den samma kan inverka, samt att icke framkomm: med några andra påståenden än dem, som kunn: bevisas eller tedan ega ett stöd i de omständigheter, som under ransakningen förekommit. On jag sjelf gjort mig skyldig till några afvikelse; från saken, hoppas jag att derföre vinna öfver seende, då i betraktande tages, att de besvärs skrifter, hvaröfver jag måst mig förklara, genon sin anda föranledt dessa afvikelser, oaktadt jar så mycket som möjligt sökt att hålla mig til saken och att blott betrakta den från dess juridiska sida, hvarpå jag tror att min egen besvärsskrift i målet skall utgöra ett talande bevis. Jag inskränker mig till följd häraf också, att. med åberopande af hvad jag i mina besvär til k. hofrätten anfört, bestrida de oförskämda, all srund saknande påståenden Lindqvist mot mir hustru framställt och vågar till och med hysa den tanken det hofrätten skall så klart inse min hustrus-oskuld att blifvande utslag säkerligen kommer att gifva henne fullkomlig upprättelse. genom att helt och hållet frikänna henne och upphäfva den edgång rådhusrätten, under en oriktig tolkning ar 40 kap. 2 S missgerningsbaiken henne ådömt, men hvilken ed hon likväl förklarat sig villig att gå. Hvad. sedermera vidkommer de mot mig framställda ansvarspåståenden, med anledning af Lindqvists förmenande, att jag skulle fästat nålen uti koftan å hans hustru, så är jag öfvertygad om att k. hofrätten lätteligen skall inse, att de skäl Lindqvist för dessa samma påståenden anfört; icke ega ringaste spår af sannolikhet, hvarföre jag, med hänvisande till hvad jag i mina besvär i detta hänseende anfört, bestrider de yrkanden Lindqvist framställt, anhållande derjemte att rotokollernas sednaste ochriktigaste återgifvane af litteratören Minnichs tillägg i sitt vittnesmål, måtte gälla framför den invändning Lind1 vist till vrängande af saken framkommit med . slutet af sina besvär; hvarjemte jag slutligen förbehåller mig rättigheten att före målets afgöramde få till k. hofrätten inkomma med de vilare upplysningar, som möjligen i saken kunna åfordras, Stockholm den 21 Februari 1862. C. J. Norstedt, mekanisk fabrikör. — Det har förut omtalats att en för 4:de 1ea SK ANAR 3 ll aRN lasa LR