Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 2

I gedan, men den hade förtorkat i biist af näring. Inga milda skurar kunde hafva fe I nomträngt den fasta ytan, inga lätta vindar inedböjt denna okufliga vilja; och derföre ihade Gud, som utrorat henne till. sin I egen, låtit alla sina vågor gå öfver henne, i och ej förgäfves hade denna sista och fru) ; tansvärda storm nästan öfverväldigat henne. I Hon visste det — hon kände det; hennes ! förflutna lif reste sig nu framför h2nne som ett barmhertighetens mästerverk, ett kärlekens under. Hon ihågkom sin kärlekstulle och allvarlige gamle lärares ord: Om , mindre pröfningar ej äro nog att föra dig i till hans fötter, skall Gud i sin barmhertighet sända dig något af dessa sällsynta sag, som bryta, hvad som ej ville böja sig, och I krossa det som ej ville gifva vika.? Men han hade icke krossat henne — nej. Han hade nedböjt henne under sin allsmäktiga I hand och visat henne i en fasansfull stund, hvad Hans vrede kan göra, och derpå uträckte han sin strålande hand, och hon stod på stranden, stark och upprätt i den kraft han hade gifvit henne, me . den beslutsamhet han sjelf väckt hos henne. När timmen nalkades för emigranternas sista sammankomst på däcket, för de sista ord Adrien skulle ställa till dem, vände sig Maurice till henne och sade med rörelse: Vill du gå eller stanna?? Stanva, om du vill dett) svarade hon med fullkomligt lugn och klarhet i sitt ansigte. cHan räddade mitt lif, Gertrude, den der mannen, gjorde han ej det?4 cOch mer, långt mera än mitt lif, svarade hon och slöt sig närmare intill honom; men han mumlade, då hon gjorde det: Gud gifve, att jag hade dött. (Forts. följer.)