Aftonbladet – 27 februari 1862, sida 2

skickade han efter Adrien och bad att fö tala med honom ensam. Han berättade ho. nom allt hvad han endast misstänkt förut. Han talade med afsky om sitt eget uppfö. rande och antvopade hans förlåtelse för det svikna förtroende hvartill han gjort sig skyldig emot honom; och den man, som han så djupt förorättat, hörde -denna ödmjuka bekännelse och mildrade sjelfanklagelsens bitterhet med hela den kärleksfulla barmhertigheten hos en, sum har upphört att känna någon ting så djupt, som den förbrytelse, denna synd har varit mot den högstes majestät. aurice var snart i slånd att uppstiga från detta lidandets, dödens och befrielsens läger. Dagen innan fartyget ankom till Newyork bad han enträget att blifva förd upp på däck, samt visade på den plats, der han en gång lidit så mycket, och bad Gertrud komma och sitta der med honom. Hon kom, blek och affallen, men blid, som en sommarafton efter en våldsam storm. Hennes ögons glans var ej fördunklad; men det var :ett helt annat ljus, som nu lyste ur dem, än. fordom. En outsäglig frid herrskade i hennes själ och omsväfvade henne likt en gloria. Hon såg ut som en den der varit, hon visste ej hvar, och hört outsägliga ting. Hon hade verkligen blickat ned i afgrundens djup och stått på dess yttersta brädd, men nu stodo hennes fötter på hölleberget. Hon såg upp till himlen med outsäglig tacksamhet, och de ögon, som applyftats i tillbedjan och lof, föllo sedan med ömhet på hinom, som ur sjelfva dölens käfiar blifvit återvunnen genom bönens kraft. Hon hade ej mycket nytt attlära på dena väg, hon nu började beträda, Hon hade sett den, denna väg, ända ifrån sin barnlom, Päden hade Puitvit utsådd för länge